Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Israel fortsätter på konfrontationens väg

Annons

Det hela inleddes redan 1996. Då vann högermannen Benjamin Netanyahu knappt det israeliska valet, trots att den populäre premiärministern, krigshjälten och Socialdemokraten Yitzhak Rabin från Arbetarpartiet, bara ett halvår dessförinnan mördats på öppen gata i Tel Aviv av en högerextremist. Där inleddes fredsprocessens förtvinande.

Nu är den död. Fast det såg länge ut som om Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle få ge sig den här gången. Men uppenbarligen har många israeliska väljare övergett högerextrema partier till förmån högerpartiet Likud, för att inte riskera att få en center-vänsterregering under Isaac Herzog (S) på halsen.

Dennes sionistunion hade annars haft framgång i opinionen på grund av det sätt på vilket klassklyftorna ökat. Också den välutbildade medelklassen har i dag svårt att försörja sig på sina löner i ett land där priserna skenar och inte minst bostadsbristen är ohållbar. Nu fick högern 23 procent mot center-vänsterns 19 och den arabiska listans 11 procent. Fredsvännernas Meretz kom bara strax över spärren på 3,5 procent. Högern får inte hälften av mandaten, men inget tyder på att någon annan än Netanyahu kan bilda regering. Läget är dystert.

Uppenbarligen tog säkerhetsfrågan över. Israel utser än en gång den man som inte dragit sig för att utmana den amerikanske presidenten i dennes egen kongress. Netanyahu är en man som också föredrar vapenmakt framför förhandlingar i fallet med Irans kärnkraftsprogram. Detta i den svårbevisade tron att det skulle öka Israels säkerhet. Han har därtill öppet deklarerat att fredsprocessen är död. Han är öppen motståndare till den tvåstatslösning som var Osloprocessens utgångspunkt. Problemet sett från palestinskt håll, är att det israeliska center-vänsteralternativet inte heller hade något verkligt alternativ vad gäller fredsprocessen. De fokuserade på livet i Israel i hopp om att vinna valet på det viset.

Författaren Anita Goldman funderar i tisdagens DN över hur "en demokratisk och liberal nation" kan "föra och genomlida ett så brutalt krig som sommarens i Gaza och sedan fortsätta som om inget hänt." Det är därtill ett krig som ständigt upprepas. 75 israeliska soldater dog i somras. Men också flera tusen palestinier, varav "närapå 500 palestinska barn", som hon konstaterar.

Hon pekar själv på en orsak. Kontakterna med "den andra sidan" är obefintliga. Anita Goldman beskriver det så här: Sedan Osloavtalet trädde i kraft 1993 kan israeler inte besöka palestinskt område. Sen den andra intifadan utestängdes de palestinier som tidigare arbetade i Israel. Rasismen växer i Israel. "Såväl det privata som det offentliga samtalet har blivit grövre, mer rasistiskt.

På nyhetsplats i samma DN uttalar sig Ilan Baruch, avhoppad diplomat och fredsaktivist Han var tidigare diplomat i Sydafrika. Han ser inte Israel som en apartheidstat. "Men på Västbanken påminner situationen om de mörkaste uttrycken för apartheid", säger han. Han ser därför Sveriges erkännande av Palestina som viktigt för att ge fredsprocessen en chans.

Med Netanyahu kvar vid makten är utsikterna till framgång obefintliga. Först när USA drar bort sitt ovillkorliga stöd till Israel öppnas möjligheten till verklig förändring.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons