Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Varför måste allt plötsligt vara så "svenskt"?

/

Annons

Jag firade aldrig midsommar som barn. Trots att jag är svensk medborgare sedan jämt. Men midsommar fanns liksom inte i familjekulturen. Kanske för att jag är same med massa finskt blod cirkulerade innanför huden? En minoritetsmix de lux. Jimmie Åkessons (SD) mardröm?

Men det måste naturligtvis inte vara därför jag inte har knutit an till midsommar. Det är faktiskt oklart om det över huvud taget existerade något större midsommarfirande i min uppväxts by norr om polcirkeln. Jag minns inte. Jag tror inte det.

För mig var midsommar således ett mycket luddigt, flytande begrepp som inte var fyllt med något självupplevt innehåll. Jag såg midsommarstänger på tv och folk som skuttade runt dem. Jaha? Så var midsommar för mig långt efter att jag blev 20 år. En konstig helg - till för andra. Och inte led jag av det heller. Jag var en fungerade samhällsmedborgare.

Sedan träffade jag en kille – vi fick barn – och så började vi fira midsommar tillsammans. För att alla andra gjorde det, för att barnen skulle få uppleva något som kallas för midsommar och därmed vara delaktiga i en större kontext. För att det fanns dagar i kalendern där folk var lediga och därmed var det ett bra tillfälle att samla ihop lite folk för samvaro. Det var ju praktiskt.

Så nu äter vi sill och Janssons frestelse på midsommarafton med nära och kära för att vi har förstått att det är så man gör. I år skippade vi dock att åka på organiserat firande och därmed blev det ingen dans runt midsommarstången.

Jag tänker på det här när jag hör sammanfattningen av politikernas snack från årets Almedalen. Där var tydligen "svensk" och "svenskhet" den nya grejen. Ett försök att samla landet? Ett försök att locka tillbaka väljare som hänger med Sverigedemokraterna?

Men vad är svenskt?

Midsommarafton brukar ju lyftas fram som en svensk företeelse. Jag har bott i Sverige hela mitt liv, men midsommarafton är något jag ”lärt” mig att fira som vuxen kvinna. Må hända är detta en del av en så kallas "assimilation" – att jag som tillhör en minoritet, det vill säga same, överger min ursprungskultur för att efterbilda det samhälle jag lever i. Så där som Jimmie Åkesson (SD) tycker är alldeles underbart – mer midsommar, folkdans, näverkonst och knätofsar åt folket.

Tillåt mig kräkas!

Jag känner plötslig stark avsmak mot midsommaraftonsfirande och annat ”svenskt”.

Den svenska historien kring hur minoriteter har behandlats är verkligen en ruttet luktande äcklig skamhög! Vi tar ett litet exempel: Romer hade inreseförbud till Sverige från 1914 till 1954. Romer var alltså så lågt stående att de inte ens fick beträda landet. Och det var effektiv svensk politik det. Romer i Sverige isolerades från sina släktingar i Europa.

Sverige har historiskt varit ivrig att "bevara Sverige svenskt" och "försvenska" folket som är inom landets gränser. Låt oss inte gå dit igen nu när ”svenskhet” är på alla partiers karta.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons