Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnor som lever granne med utmattningen 

Annons

Hon var så trött när jag mötte henne i skolans kapprum.

En mamma som var i upplösning. En mamma som skulle lämna barn.

En mamma vars kropp inte hade någon energi kvar för att bilda en normal sund ansiktsfärg. Det fanns ingen kraft kvar till rosiga kinder. Hon var i en nyans av gråvitbeige. Med mörkblåa stråk under ögonen. 

Det var vinter och kallt och mörker. Hennes barns ena vinterhandske hade kommit bort under morgonens sysslor. Eller var det i stressen över att hinna med bussen? 

Hon sa att den där vanten, som inte fanns, kändes som en nästintill oöverkomlig förlust. Det var vantens icke varande som hotade att rubba den där sköra balansen mellan att orka och inte orka. Nu var tårarna i kamp för att få synas. Hon försökte stå emot och svalde och svalde. Bet sig själv i kinden för att förflytta fokus. Inte kan man väl gråta över en borttappad vintervante? Dessutom skulle hon lämna barn.

Hon satte sig ner på skostället medan svetten började rinna längst ryggraden av värmen från vinterjackan. Hon skulle hjälpa det frustrerade barnet av med skorna. Pressen över att hinna med nästa buss låg över hennes bröstkorg och hon fick anstränga sig för att andas djupt, inte ytligt.

Hon hade inte tid med yrsel på grund av syrebrist. 

Hon berättade att hon skulle iväg till arbetet inom den kommunala hemtjänsten. Ett pass på några timmar. Sedan skulle hon transportera sig hem igen för vila inför kvällsskiftet.

Under den tiden skulle hon hämta det andra barnet på förskolan, handla, hämta barn på skolan, och sedan hem igen för att förbereda middagen. Vinka hej och hejdå till sambon i dörren. Sedan var det dags för att åka till äldreboendet igen.

För henne var delade arbetsturer en vardag. Ett liv med transporter till och från arbetet. En vardag som var utan sammanhängande vila. 

Det kändes förmätet att fråga varför hon inte protesterade, men jag frågade ändå. Hon skakade på huvudet. Protestera? Hon var tvungen att försörja sig. Där emellan kom ansvaret för familjen.

När skulle hon protestera? Hon ville ju bara sova. Sova länge och sova sig bort till någon annanstans.

Jag tänker på henne ofta. På hur hon tar ansvar för människor på både betalt och obetald tid och själv lever hon i en beigegrå tonskala. Hon lever i utmattningens sköra landskap.

Hur länge kommer hon orka? 

I dag, den 8 mars, är det internationella kvinnodagen. En dag för kvinnosolidaritet och en dag för att väcka krav till förändring. Jag tänker på delade arbetspass inom offentlig sektor där mest kvinnor jobbar. Jag skriver om en vardag där en borttappad vante driver en kvinna nära gråtkanten. Nära sammanbrottskanten. 

Kvinnan lever i landet gråvitbeige.

Lina Norberg Juuso

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons