Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låg arbetslöshet ger alla löntagare frihet

/

Annons

Man har ungefär en kvart på sig som nyvald ordförande. Sen tar de andra över, säger LO:s ordförande Karl-Petter "Kålle" Thorwaldsson skämtsamt till en samling med LO-folk från vårt län. Därför, säger han, tog jag den första kvarten efter det att jag valdes till ett kort snack med LO:s alla förbundsordförande. Jag fick klartecken till att använda kongressperioden (den är fyra år - kongress igen 2016) till att utreda hur Sverige ska kunna återgå till full sysselsättning. Det var ju normen i Sverige före 90-talskrisen, men nu är det som om ingen riktigt vågar tro på det målet längre.

Men LO gör det. I rapporten Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner pekar man på hur arbetslösheten påverkar makten på arbetsplatsen. Thorwaldsson kallar det dra-åt-helvete-faktorn. Vi lite äldre minns hur det var när arbetslösheten var låg. Jag gick till Kema Nord och frågade om jobb 1973. De blev lite sura när jag inte ville börja redan på måndag utan först måndagen därpå. Då kunde man inte behandla folk hur som helst. I ett sånt samhälle blir också facket starkare.

Nu, visste Kålle att berätta, har man bara på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 900 sms-anställda, ni vet såna som man skickar sms till och först till kvarn får jobb den dagen. Så kan man inte behandla folk när det råder full sysselsättning, vilket med LO:s nuvarande definition av sitt arbetslöshetsmål innebär 2-4 procents arbetslöshet beroende på konjunktur. Utöver arbetslöshetsmålet sätter man också ett mål på 85 procents sysselsättningsgrad.

Arbetslösheten innebär förutom att facket blir svagare, förstås också att de arbetslösa mår dåligt. För samhället innebär det också ett resursslöseri, mindre till vård och skola samtidigt som många inte kan försörja sig, något som också kostar.

Hur ska då målet om full sysselsättning uppnås? LO vill se en kickstart av ekonomin i form av stora offentliga investeringar. Med dagens tillväxt på runt tre procent skulle den lägre summan i intervallet 60-120 miljarder räcka. Men här har man inte fått regeringen med sig än. Fast Thorwaldsson var lite stolt över att diskussionen om att lämna överskottsmålet till förmån för ett balansmål för de offentliga finanserna nu kommit några steg närmare förverkligande i och med den utredning som tillsatts. När han presenterade den idén på första maj 2013 fick han skäll från alla håll. Nu har också ekonomkåren anammat tanken.

Till en kickstart modell LO ska sen läggas en långsiktigt ökad efterfrågan. Då krävs investeringar från både det offentliga, näringslivet och från privatpersoner, utan att tappa greppet om det som kallas ordning och reda i ekonomin. Med en internationell jämförelse skulle man kunna säga att LO vill göra som USA, som slog till med stora investeringar efter finanskraschen, medan dagens politik mer liknar EU:s sätt att under högerstyre (minns Anders Borgs (M) sorgliga plädering för sparpolitiken), något som både bidragit till Greklands elände och EU:s höga arbetslöshet.

Det är som LO:s Claes Mikael Jonsson sa på seminariet i Sundsvall inte korrekt att säga som Angela Merkel, att man måste sköta ett land som en schwabisk hemmafru sköter sitt hushåll. I ett land måste man se till att hjulen rullar. Det är så man tar sig ur krisen. Låt oss hoppas att firma Löfven/Andersson lyssnar lite mer på Thorwaldsson. Balansmålet är bara första steget.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons