Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt mig berätta om en pojke

Annons

Låt mig berätta om en pojke.

Han var lite här och där, lite överallt. Det liksom sprang i hela kroppen på honom och i huvudet också för den delen. Allt kunde hända och ja, det mesta bara hände omkring honom också. Livet var spännande och bergen var till för att klättras upp på. Högt högre högst.

Synd bara, jättebarasynd att klassrummen var så bergsbefriande. Barnen skulle sitta still och lära sig, det hände att det gick,  det hände att det inte gick.

Det var också det här med bokstäver. Att de var ljud som skulle sättas ihop och så skulle det bli ord, och orden skulle bli meningar och någonstansdär var det hela rätt så svårt att få till, att begripa.

Att skriva om världen var mycket besvärligare än att faktiskt uppleva världen. Men nu var alltihopa skapat som det var skapat och någon hade bestämt att det var som det var. Det gällde för honom att passa in och det på en gång!

Talträning och ordträning och en känsla av att ... inte duga. Av att vara ... lite korkad. 

Att inte vara som alla andra. Att inte passa in. Det var sådana fruktansvärda känslor av utsatthet. Han kunde bara inte ta på dem. Då var det lättare att spela teater och göra en show av alltihopa. Kompisar som applåderade och vuxna som suckade. 

Orden läste han inte, orden levde han.

Och sedan började han gå hem från skolan efter lunch när pojkakroppen blev tonårskroppen och kunde bestämma själv vart benen skulle gå. 

Den stora tröttheten. Att försöka lära och försöka förstå – men ändå inte greppa. Varför gick det för de andra? 

Betygen. Inget föräldraskapet ramade in direkt.

Den där fröken som talade om att den uppsatsen han med stolthet skrivit och stakande läste upp inför klassen inte innehöll någon punkt överhuvudtaget.

Punkt? Tänkte han. Var sätter man punkt? Vad är en punkt? Hur skriver man ett liv? Alltså, hur skriver man ett liv korrekt så någon kan stämpla detdär betyget på en? 

Det hade kunnat gå åt längsta helvetet och utan återvändningsgränd, men så gick det inte. Kanske var det moderskärleken som bar honom? Att hon alltid trodde på honom och stöttade när allt blev kaos. Att det ändå fanns vuxna som trodde att han var född till den här världen lika duglig som alla andra, och för den delen, lika oduglig som alla andra.

Oavsett om man kan läsa och skriva ordentligt eller inte. Ett människovärde är större än att kunna plugga in saker i den takt som är normen. 

Texten handlar om rapparen Petter. Det är en tolkning efter att ha varit och lyssnat på honom under föreläsning på Mitt Universitet. Nu har han fått en ADHD- diagnos. En lättnad.

Det var åren på Komvux som läkte hans självkänslan och gjorde plats för litteraturen. Jojustja, han som inte kunde sätta punkt har skrivit en egen bok också.

Tänker på alla de människor som precis som Petter inte fungerar i vårt fyrkantiga system, byggt av människor, men inte för alla människor.

Hur är deras historia? Var är scenen där de kan berätta hur det är?

Och om vi orkar lyssna, vad gör vi då?

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons