Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla handlingar kan inte förlåtas

/
  • Rättvisa. Brottsoffrens känsla av kompensation måste väga tyngre än de motiverade invändningarna mot fängelsestraffets effekter

Annons

"Vi måste lära oss att inte förlåta våld. Då kanske man börjar ta det på allvar."

Den 17 augusti 1995 blev Tony Hrons 14-årige son John misshandlad till döds av ett skinnskallegäng vid Ingetorpssjön i bohusidyllen Kode. Tortyren pågick i över en timme. Slagen, sparkarna och skämten om brottsoffret avlöste varandra. Mordet beskrivs som kattens lek med musen.  

På dagen 20 år senare intervjuas John Hrons föräldrar i tidningen Dagens ETC. Intervjun är en gripande skildring av en mor och far som inte bara berövades sitt barn, utan även de efterlängtade barnbarnen som aldrig blir till.

Tony Hron efterlyser mer auktoritet, en större vilja att ta ansvar: Vuxenvärlden är skyldig att visa hur man beter sig. Det krävs alltid skarpa tillsägelser när sådana är befogade. Att ursäkta felaktiga handlingar leder aldrig framåt. Den gemensamma samhällsmoralen måste stärkas. Frågan är hur.  

"Den som utsätts för ett brott känner såklart en viss tillfredställelse när gärningsmannen döms till fängelse. Men gör det skadan ogjord? Och blir världen bättre?", undrar skribenten och juristen Emma Söderberg Majanen i det senaste numret av tidskriften Liberal Debatt (3/2015).

Givetvis inte. För anhöriga till en tonåring som blivit ihjälsparkad är vägen tillbaka väsentligt längre än ett visst domslut. Skadan kan aldrig göras ogjord.

Söderberg Majanen monterar ner den vedertagna synen på fängelsestraffets betydelse på ett intellektuellt hederligt sätt. Fler skadestånd föreslås som alternativ. Varken det moraliska argumentet om vedergällning, eller de mer instrumentella om rehabilitering och avskräckning, talar egentligen för inlåsning.

En handling är inte god för att den svarar på något ont. Fängelse har inte heller en avskräckande funktion. Ju fler domar en person har bakom sig, desto större blir återfallsrisken. Som rehabilitering är långvarig isolering från övriga samhället opålitlig. Den nyligen frisläppta Hagamannen började exempelvis umgås med andra sexualbrottslingar först på anstalten. Han bedöms fortfarande som farlig.

Dilemmat med en alltför liberal syn på bestraffning är inte att de teoretiska argumenten brister. Problemet är att resonemangen förutsätter en viss förmåga till förlåtelse, även när gärningsmännen har passerat anständighetens gräns med en sådan marginal att handlingarna inte lämnar något utrymme för att det ska vara möjligt.

Brottsoffrens känsla av kompensation måste väga tyngre än de motiverade invändningarna mot inlåsningens faktiska effekter. Eller som Tony Hron uttrycker sig: "Det hade varit Johns sak att förlåta men han finns inte mer. Han blev mördad så det är oförlåtligt."

Mer läsning

Annons