Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alliansen gör Juholt till budgetminister

/
  • Budgetminister Juholt. Med Alliansen som tillskyndare.

Annons

I morgon presenteras och riksdagsdebatteras regeringens och Vänsterpartiets Alliansstödda vårbudget.

Dissekerar man den kan man nog hyfsat se vilka förhandlingssegrar som Vänsterpartiet och Miljöpartiet rott hem där Socialdemokraterna alltså gjort motsvarande eftergifter.

I få frågor drar Miljöpartiet Socialdemokraterna närmare Alliansen. I ingen fråga gör Vänsterpartiet det.

Särskilt skadlig är vänsterpartistisk påverkan i just den ekonomiska politiken. Där handlar det om Alliansens kärnfrågor som arbetslinjen, skatter/bidrag, företagande och valfrihet. Det finns inga andra frågor där något rödgrönt parti står längre från Alliansen.

Ändå är det just i dessa frågor som Alliansen tvingat på regeringen vänsterpartistiskt inflytande. Att ge V utpressningsmakt över skatter och bidrag är som att ge SD inflytande över invandringspolitiken.

När V och MP drar S vänsterut i budgetpropositioner hamnar tyngdpunkten någonstans hos Socialdemokraternas vänsterflygel. Ganska precis hos Håkan Juholt, skulle man kunna säga. Vilken ironi att han nu är tillbaka i politiken! Det trodde nog inte många.

Ännu större ironi är att det är Alliansen som är orsaken till det. De hade ju valet att själva samarbeta med S, i stället för att pracka på Löfven MP och V.

Tyngdpunkten i ett S-Allianssamarbete hade blivit mycket socialliberal. Det är därför synnerligen obegripligt att socialliberala partier avvisade detta till förmån för fyra års juholteri.

I Alliansens värld är det bara en person som får huvudvärk av de ökade skatter, den minskade tillväxt och de ökade svårigheter för företagande som Juholtpolitiken leder till – Stefan Löfven. Att alla andra nio miljoner svenskar också tvingas lida i sin vardag tycks Alliansen bry sig föga om.

Inte heller tycks Alliansen begripa att de fyra kommande årens juholtande också kommer att slå på Alliansen själv om de vinner valet 2018 (och om de rödgröna då håller vad de lovat i Decemberöverenskommelsen om att ge fri lejd för fyra års "högerpolitik" som de brukar kalla det för).

I så fall får Alliansen börja med att bygga upp den arbetslinje som Juholtöverenskommelsen förött under innevarande mandatperiod. Det kan ta åratal att montera ner alla jobbskattepålagor som svenskarna fått plågas under, att ett förtvinat privat välfärdsföretagande kan börja blomstra igen och mycket annat.

I valet mellan att inte rösta på sin egen budget, inte lägga någon budget alls, eller att gå fram varje parti för sig valde Alliansen det sistnämnda. Det är väl den mest eleganta lösningen på problemet att inte vilja få igenom någonting av den politik som deras egna väljare röstat på.

Alliansens bärande tanke med Decemberöverenskommelsen var att dra fram de rödgrönas splittring i ljuset, och kontrastera den mot Alliansens enighet och regeringsduglighet.

Nu blir bilden i stället precis den motsatta. En enig rödgrön budget ställs mot fyra borgerliga budgetar, vilket ger en tacksam uppgift för medierna att leta skillnader mellan Allianspartierna, och för de rödgröna att påvisa borgerlig splittring.

Mer läsning

Annons