Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alliansens anhängare har inga skäl att sura

/
  • Den som har roligast vinner – i restaurangmomsfrågan.

Det finns något påfrestande med vissa partipolitiskt engagerade människors sätt att agera. Något som väcker frågan vad som är det viktigast för dessa personer: partiet eller politikens innehåll.

Annons

Om det viktiga är att uppnå resultat måste slutsatsen bli att en rad tänkbara samarbeten är möjliga. Och beroende på hur det partipolitiska landskapet i övrigt förändras, behöver det egna partiet inte ens sitta vid makten för att "den egna" politiken ska förverkligas. Andra partier kan nämligen, om det vill sig väl, förverkliga den åt en. Om så sker borde väl "partisterna" vara glada. Eller?

Men just glädje tycks inte vara den dominerande känslostämningen bland Allianssupportrarna just nu. Detta trots att de pågående regeringsförhandlingarna har inneburit rena julklappsöppningen för den tidigare regeringen.

Både S och MP har varit öppna med att merparten av Alliansens jobbskattesänkningar kommer att bli kvar. Någon skattechock är med andra ord inte att vänta.

Vidare kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet att hedra Alliansens och MP:s migrationspolitiska överenskommelse, och de befarade besparningarna på försvaret ser också ut att utebli. Inte heller den i huvudstaden så heta frågan om Förbifart Stockholm har fått något negativt avslut – utan bara en paus. Under torsdagen blev det dessutom känt att Alliansens sänkning av restaurangmomsen kommer att ligga fast. Och något "bye bye RUT", som Moderaterna varnade för, blir det inte heller.

Stora delar av Alliansens politik kommer alltså att föras vidare av den nya regeringen. Detta väcker givetvis frågan hur ärlig den "någonting har gått sönder-retorik", som Socialdemokraternas svängde sig med under valrörelsen, verkligen var. Men partiets positionsförflyttningar vittnar framför allt om att det inte är samma gamla socialdemokrati som nu kommer tillbaka.

Precis som vid de två tidigare tillfällena under enkammarriksdagens historia då S har återkommit till makten efter en tid i opposition, 1982 och 1994, har partiet valt att anpassa sig efter fakta på marken – och gå åt höger. Rimligen kommer de beska piller som partiledningen nu serverar till gräsrötterna att åtföljas av protester och svekdebatter – precis som "kanslihushögerns" framfart under 1980- och 90-talen på sin tid gjorde. Men det blir i sådana fall socialdemokratins egen huvudvärk, inte Alliansens.

Därför framstår de många gliringar om svikna vallöften och trolöshet mot väljare, som otaliga Alliansgängare för närvarande sprider omkring sig, bara som småaktigt beteende av dåliga förlorare. Alliansmodern Maud Olofsson (C) brukade säga att den som har roligast vinner. Hon sa aldrig att den som är bittrast vinner.

Mer läsning

Annons