Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders Rönmark: Har du också spelat "sänka lärarstatus"?

/
  • Lärarnas status undergrävs ofta av en onyanserad kritik. Inte minst måste vi i media vara självkritiska.

Så är det dags att skicka en julhälsning till våra vänner lärarna.

Annons

Lagom till julhelgen – ni vet den där helgen som lärare förväntas uppmärksamma och prata om i skolan, men helst utan att nämna Jesus och det där religiösa – så har en klapp modell större levererats till den tröttkörda och efter ledighet desperat längtande lärarkåren.

Vi kan kalla det för insikt.

På ledar- och debattsidor och i sociala medier konstaterar nämligen fler och fler att föräldrars missriktade engagemang är ett problem i den svenska skolan.

Att föräldrarnas utbildningsnivå och socioekonomiska tillhörighet – det vi ofta klumpar ihop till studiemotiverade hem – spelar roll för ätteläggens insatser, det har varit känt sedan länge. Barn som växer upp i hem med högskoleutbildade föräldrar, med böcker, tidningar och bildning, har ett försprång. Det förnekar ingen. 

Det har också varit känt sedan länge att föräldrar som undergräver lärares auktoritet, och assisterar sina barn i kampen för att skapa ett "säljare-kund"-förhållande mellan skola och elev, bidrar till att sänka den svenska skolans standard.

Först nu, efter åratal av rop på hjälp från lärarrummen, verkar dock detta vara på väg att förvandlas till allmän insikt.

Det är på tiden, för att uttrycka det milt.

När både medier och politiker (senast Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra i sitt jultal) nu betonar hur viktigt det är att föräldrar inte pratar nedvärderande om lärare inför sina barn och att föräldrar inte ska ifrågasätta lärarnas auktoritet i tid och otid, så kan det dock – så här i juletid – vara dags att ägna lite tid åt självkritikens ädla konst.

Nej, det här gäller så klart inte alla journalister och inte alla politiker, men det kan vara läge för alla upplysare och uppläxare av allmänheten att lägga handen på hjärtat och erkänna att vi kanske inte alltid varit helt stringenta i vår kamp för läraryrkets status och ställning.

Självfallet ska vi granska och kritisera reformer och allehanda politiska insatser för det allmännas bästa, men den slentrianmässiga kritiken av lärarlegitimationen och lärarutbildningen har lämnat mycket i övrigt att önska.

Jag är den förste att skriva under på att mycket skulle kunna göras annorlunda rörande utformningen av lärarlegitimationen (detta nödvändiga ont) samt att lärarutbildningen (denna absoluta nödvändighet) kan och måste bli mycket bättre.

Men när lärarlegitimationskravet avfärdas med att det där med didaktisk och pedagogisk utbildning nog inte är så nödvändigt ändå, vilka signaler sänder man då till föräldrar och elever i landet?

Och hur har vi rapporterat om lärarutbildningarna i landet de senaste åren? Dagens Nyheters uppmärksammade "det krävs bara 0,1 på högskoleprovet för att komma in på lärarutbildningen"-reportage från 2013 är ett prima exempel på när det gått snett.

Det var väldigt bra att DN informerade om de låga, eller rättare sagt obefintliga, antagningskraven. Men utan information om hur många av dessa 0,1:or som faktiskt valde att gå lärarutbildningen, och utan det viktiga påpekandet att en person som trots ansträngning får 0,1 på högskoleprovet inte kommer att ta sig igenom en högskoleutbildning, så sattes en bild av lärarkåren som obegåvad och underutbildad.

Värt att komma ihåg i sammanhanget är att merparten av lärarna i den svenska skolan i dag inte är resultatet av den lärarutbildning som de senaste åren pekats ut som fullkomligt usel och undermålig av allt och alla. Mer än en lärare utbildad på 80- och 90-talet har dock vittnat om hur föräldrar använt 0,1-reportaget i argumentationen för varför läraren saknat kompetens för att sätta rätt betyg…

Det är mycket som måste bli bättre i det svenska utbildningssystemet. Studenterna som söker till lärarutbildningarna måste bli bättre. Lärarutbildningen måste bli bättre. Skolledarna måste bli bättre. Lärarna måste bli bättre. Eleverna och deras resultat måste bli bättre.

Hur föräldrar ska bli bättre föräldrar överlämnar vi åt Jesper Juul, julefriden och det allmänna sunda förnuftet, men när det gäller skolan måste föräldrarna skärpa sig och förstå när de ska prata och när de ska tiga still.

Det sistnämnda gäller även skolpolitiker och medier.

Mer läsning

Annons