Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ännu ett urvattnad förslag

Annons
I FN:s Human Development Report slås fast att jämställdhet är en förutsättning för såväl ekonomisk som social utveckling. Att män och kvinnor har olika rättigheter leder inte bara till diskriminering det hämmar enskilda länders utveckling.
En för svenskarna synlig följd av att jämställdheten är satt på undantag i närliggande länder är den människohandel för sexuella ändamål trafficking som har blivit ett allt större och synligare problem.
På internationell nivå, som egentligen borde vara arena för påtryckningar om politiska reformer i länder som diskriminerar och förtrycker kvinnor, går det trögt. EU-kommissionen gav visserligen för någon månad sedan unionens medlemmar bakläxa när det gäller insatserna mot människohandel. Några formella åtaganden var det dock inte tal om.
Sverige är ett av de länder som har kommit längst i arbetet mot trafficking. Närheten till och solidariteten med de baltiska staterna bidrog till att problemet tidigt uppmärksammades och togs på allvar. Och när Sverige 1998 fick en ny sexköpslag som kriminaliserar de som köper sexuella tjänster var det en viktig markering från samhällets sida.
Att frågan hyser stor politisk tyngd råder det inga tvivel om. När utrikesminister Laila Freivalds i början av året presenterade utrikesdeklarationen poängterade hon gång efter annan vikten av att vi arbetar mot människohandel. Men trots en stor medvetenhet och politisk vilja är det i dagsläget svårt att komma åt de som står bakom verksamheterna. Incitamenten för de utnyttjade att medverka i en rättsprocess är svaga. Utlänningslagen ger dem rätt till ett tidsbegränsat uppehållstillstånd under den tid som processen pågår. Men sedan måste de återvända till sina hemländer.
Av humanitära skäl är det en ynnest av Sverige att inte ge dessa flickor en fristad och möjlighet till ett annat och bättre liv. Men också ur ett brottsförebyggande perspektiv är det bekymmersamt att drivkrafterna för de utsatta att se till att rättvisa skipas inte är större. Färre ligor hade sannolikt valt att verka i Sverige om det hade varit lättare för myndigheterna att sätta dit dem.
Förra veckans beslut i riksdagens socialförsäkringsutskott om att ge drabbade flickor som vittnar och som riskerar att utsättas för brott om de återvänder till sina hemländer permanent uppehållstillstånd är ett viktigt och välkommet steg. Men frågorna hopar sig. Hur många kommer att få stanna i Sverige? Vilka krav kommer att ställas på den bevisning som avgör om en utsatt flicka är i behov av skydd?
Det hade onekligen varit på tiden att Sverige i både ord och handling hade visat traffickingens offer den solidaritet de förtjänar. Men olyckligtvis talar mycket för att det blir ännu ett urvattnat lagförslag.

Mer läsning

Annons