Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Antirasistiska halvlögner duger inte

/
  • Argumenten för en human migrationspolitik måste vara av principiell natur.

Invandringen är en stor fördel för Sverige eftersom landet har fått "en demografisk, kulturell och ekonomisk nettovinst som svårligen kan överskattas". Den tesen framförde nyligen historikern Dick Harrison i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Annons

Med referenser till såväl invandringen av valloner under 1600-talet som invandringen av tyska handelsmän under senmedeltiden lät argumentationen övertygande. Och framför allt lät den välbekant.

Opinionsbildare, politiker och tankesmedjor framför gärna det välkända "lönsamhetsargumentet" för invandring. Invandringen förklaras vara en ren ekonomisk vinst för landet.

Problemet är bara att den ekonomiska forskningen ger en helt annan bild. Tino Sanandaji, som är nationalekonom med doktorsexamen i offentlig ekonomi från University of Chicago, har i en rad blogginlägg illustrerat hur överdrifter och direkta sakfel tillåts florera i debatten om invandringen. Allt därför att åtskilliga av öppenhetens vänner så gärna vill hålla fast vid uppfattningen att Sverige tjänar pengar på invandringen.

I sitt svar till Harrison konstaterar Sanandaji att Sverige historiskt sett har haft en mycket liten invandring och att det inte går att konstatera något statistiskt signifikant samband mellan invandring och ekonomisk utveckling.

Den invandring som Sverige har haft under de senaste 30 åren har dessutom medfört betydande ekonomiska kostnader. Detta väljer Harrison att nonchalera, konstaterar Sanandaji.

När tankesmedjan Fores och Svenskt Näringsliv i december 2013 köpte en annons för att upplysa om invandringens fördelar återfanns liknande tveksamheter, som Sanandaji skoningslöst slog ned på.

En OECD-rapport om invandring hade använts ytterst selektivt för att få invandringen att framstå som lönsam för skattebetalarna. "Fores och SN särplockar en beräkning som visar en nettovinst från invandring och talar överhuvudtaget inte om att andra resultat i samma rapport visade motsatsen."

Och när Fores i september 2014 gav sig in en debatt om forskning, invandring och kostnader med argumentet att "dynamiska effekter" gör invandringen mer lönsam än vad statistiken vittnade om ryckte Sanandaji ut igen. Det finns inga som helst forskningsbelägg för Fores tes, konstaterade skribenten. "Eftersom exportandelen till de största invandrarländerna är liten och inte ökade går det inte att hävda att invandringen ökade exporten, punkt slut", slog nationalekonomen fast.

Sanandajis granskningar har även åskådliggjort flera andra exempel där debattörer hanterar forskningsresultat och statistik mycket ovarsamt. Ett sådant oskick borde oroa alla som vill försvara den svenska migrationspolitiken. Om de goda krafterna börjar argumentera intellektuellt ohederligt riskerar deras trovärdighet att undergrävas snabbare än Jimmie Åkesson hinner tillfriskna.

Bortsett från att "lönsamhetsargumentet" tycks vara fel i sak är det olämpligt att framföra även av andra skäl. Motivet att stå upp för öppenheten och asylrätten är inte att tjäna pengar, men lönsamhetsargumentet ger sken av att så skulle vara fallet.

Den som argumenterar som om den svenska hållningen måste ges en ekonomisk motivering övertar i själva verket invandringsmotståndarnas sätt att resonera. Argumentet att ta emot flyktingar för att tjäna pengar påminner nämligen oroväckande mycket om argumentet att inte ta emot flyktingar för att inte förlora pengar. I båda fallen ställs ekonomiska överväganden – snarare än principer och medmänsklighet – i centrum.

Sveriges liberaler måste ta plats i samhällsdebatten med betydligt mer självförtroende än så. I stället för att försöka dölja att en misslyckad integration kostar pengar borde alla som vill försvara öppenheten ta sats för att vända trenden. Om det ska lyckas krävs det reformer som förbättrar den ekonomiska integrationen.

Mer läsning

Annons