Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arbeta för att leva eller leva för att arbeta?

/
  • Livet går knappast ut på att stiga upp tidigt varje morgon och arbeta större delen av sin vakna tid.

Jag har en vän som i perioder levt i Kongos djungel tillsammans med Aka-folket. De är pygméer, som lever i stort sett likadant nu som de gjorde för tusen år sedan. För den som inte vet mycket är det lätt att tro att detta nomadliv i djungeln mestadels handlar om att hitta mat för dagen. Om arbete. Men tvärtom är Aka-folkets liv inte så arbetsamt.

Annons

Min vän har berättat att de ägnar kanske ett par timmar om dagen åt arbete. Resten av tiden är de vad vi skulle kalla lediga.

Jag ska inte romantisera. Det finns ingen anledning att drömma om ett liv i en hängmatta i djungeln, inte för dagens moderna människa. Men det finns ändå saker att fundera på när man hör hur Aka-folket lever. Varför finns vi? Är det för att arbeta oss till graven, eller arbetar vi för att kunna leva? Eller lever vi för att älska och njuta livets goda?

Roland Paulsen, doktor i sociologi, är aktuell med boken Vi bara lyder. Det är en bok om arbetsförmedlingen, och hans tankar är mycket intressanta. Delar av dem finns att ta del av i en artikel i ETC där han intervjuas.

Förra året snuddade jag vid samma tankar som Paulsen har, i en krönika kallad "Är det verkligen jobb vi vill ha?" Jag landade i slutsatsen att det inte är arbete för arbetets egen skull som är det centrala, utan möjligheten att ha ett värdigt liv. De flesta av oss arbetar, inte för att vi verkligen älskar våra jobb, utan för att vi måste försörja oss på något sätt. Och i vårt västerländska samhälle funkar det inte riktigt att gå ut och leta mat ett par timmar om dagen. Frågan är då om det är nödvändigt att arbeta så mycket som vi gör? Och framförallt om det är rimligt att människor som inte har något arbete tvingas till tvångsåtgärder, eftersom det anses demoraliserande att inte vara sysselsatt. Som om det inte finns andra, mer konstruktiva sätt att sysselsätta sig än genom att delta i gruppövningar på Arbetsförmedlingen.

Arbetslösheten är sedan flera år konstant ganska hög. Orsakerna till detta är många, men en är att många av de arbeten vi tidigare utfört inte längre behövs, eller har effektiviserats tack vare teknikutvecklingen. En uppgift som det tidigare krävdes ett helt gäng arbetare för att utföra kräver i dag en maskinskötare på sin höjd. Ändå är vi så fast i systemet som utvecklades så sent som förra seklet, som handlar om att alla ska arbeta, helst 40 timmar i veckan. Detta oavsett om arbetet i sig är viktigt eller ens nödvändigt för att samhället och våra liv ska fungera. Det uppfinns till och med konstgjorda arbetsuppgifter för att sysselsätta människor, helt i onödan. Människor är inlåsta i ett system som lämnar föga utrymme för egen kreativitet och idéer. Ett system som vi fogar oss till utan att fundera så mycket eftersom det alltid har varit så.

Man ska göra rätt för sig.

Jag leker med tanken att vi delade alla arbetsuppgifter som finns lika mellan alla arbetsföra människor i befolkningen. Hur många arbetstimmar skulle det ge per person? Hur mycket mer lediga skulle vi bli? Skulle vi kanske frigöra energi åt att vara ännu mer innovativa än vi är i dag? Skulle vi bli friskare? Troligen.

Paulsen förespråkar basinkomst som skulle ersätta a-kassan, sjukförsäkringen och i stort sett alla andra bidrag som betalas ut till människor som av olika anledningar inte kan arbeta och försörja sig själva. Något som av många anses vara en helt absurd tanke.

Men att alla får en summa pengar att klara sig på, pengar som redan i dag betalas ut fast under andra former, är inte i närheten så absurt som att Arbetsförmedlingen ska kosta oss 75 miljarder kronor på ett år samtidigt som varje arbetsförmedlare förmedlar i snitt ett jobb i månaden. Att ha medborgarlön, lika för alla att klara sig på, även om det skulle leda till att en och annan latmask då skulle ta chansen att inte alls arbeta, är mindre absurt än att ha det som i dag, när människor som inte får arbeta tvingas in i åtgärder för ingens glädje annat än de som har jobben som går ut på att kontrollera alla som inget jobb har.

Risken att ingen skulle vilja jobba och samhället skulle rasa ihop är i princip obefintlig. Basinkomsten är inte precis att jämföra med en medelinkomst för någon som arbetar, och fortfarande tror jag att de flesta människor vill ha det lite bättre, vill ha lite mer, och därför kommer att fortsätta att jobba på. Däremot skulle många att ges möjlighet att arbeta på andra villkor än i dag, något som skulle verka positivt både för den enskilde, för folkhälsan och för samhället i övrigt.

Läs också:

Sluta straffa de arbetslösa

Mer läsning

Annons