Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Årets Stalinpristagare är ...

/

Så är det då den tiden på året då Jan Myrdalsällskapet tillkännager vinnarna av sina två litterära priser: Leninpriset och Robespierrepriset.

Annons

Årets mottagare är musikern Mikael Wiehe (Leninpriset) och Sara Beischer (Robespierrepriset).

Hade man delat ut ett Stalinpris så torde det i år – för förtjänstfulla, om än förvirrade, insatser för stalinismen på bästa sändningstid i Sveriges Television – gå till Sven Wolter. Dessbättre har Jan Myrdalsällskapet ännu inte kommit på idén att dela ut något Stalinpris, det är illa nog att ett pris ges i Lenins namn.

Det står förstås litterära sällskap fritt att uppkalla sina priser efter vilka blodsbesudlade diktatorer de vill – varför inte ett Kim Jong Un-pris? – likväl som det står alla tänkande individer som har demokrati och mänskliga rättigheter som ledstjärnor fritt att tacka nej.

Till exempel tackade författaren Susanna Alakoski 2013 nej till priset med motiveringen:

– Min släkt bor tre kilometer från den ryska gränsen, nära Viborg. För oss som levt med förtrycket som granne är faran på riktigt. Jag vill aldrig någonsin förknippas med totalitära ideologier eller regimer. Ja, det är mycket pengar men det finns också rötter och en historia att visa respekt för och dra slutsatser utifrån

Samma goda smak hade inte författaren och journalisten Jan Guillou som inte hade några som helst problem med att ta emot de 100 000 kronorna i stället för Alakoski. Detta trots att pengarna för en person i Jan Guillous pekuniära situation väl är att jämställa ungefär med en trissvinst på 25 kronor för de flesta av oss med mer normala inkomster.

Leninpriset är en osmaklighet som vi fortsätter att serveras år efter år, vare sig vi vill eller inte. Det är bara att acceptera, däremot får vi aldrig låta diktaturens försvarare stå oemotsagda.

Läs mer om Mikael Wiehe.

Mer läsning

Annons