Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Auschwitz Romsons Waterloo

Annons

Det är tydligt att Decemberöverenskommelsen leder precis dit som alla utom de överenskommande sex partierna begriper:

Längst ut på kanterna.

I Agendas partiledardebatt på söndagskvällen fanns två som hade det bekvämt – ledarna för V och SD.

När DÖ kom på tal kunde SD:s Jimmie Åkesson lätt instämma i de andra partiernas lögner om att DÖ syftar till att utestänga SD från inflytande. SD vinner betydande sympatier på denna felaktiga bild, samtidigt som DÖ egentligen har gett partiet en vågmästarställning i alla frågor utom statsbudgeten.

V:s Jonas Sjöstedt utnyttjade den roll som DÖ gett honom maximalt.

Som alltid kunde han förstås angripa Alliansen ideologiskt. Den socialism Sjöstedt förespråkar blir givetvis inte bättre i sak av att han framför den skickligt. Men det är till fördel för Alliansen om de bjuds skickligt motstånd och därmed tvingas vässa sin argumentation för ett liberalt samhälle. (Där har de en del att göra.)

Men med DÖ är Sjöstedt också fri att angripa sina rödgröna kamrater. Någon obrottslig lojalitet bara för att Alliansen tvingat regeringen att köpslå med V i budgetfrågor, och V därmed fått igenom en del av sin politik, tänker icke Sjöstedt leverera.

Det visade han med besked. Han väjde inte för att angripa det parti som står V närmast, och i de frågor där de båda partierna har mest gemensamt – vapenexporten och Vattenfalls tyska kolkraftsverksamhet. Med hetta anklagade han Miljöpartiets Åsa Romson för löftessvek i dessa frågor, som tillhör dem där partiet högtidlighållit sitt idealistiska patos som mest.

Sjöstedt hade öppet mål. Dels är det rent sakligt så att MP gjort stora eftergifter gentemot S, eller varit usla förhandlare (eller bådadera). För MP är det överordnat precis allt annat att framstå som regeringsfähiga. För detta ändamål kan alla vallöften brytas. (Frågan är dock om det är ett smart sätt att framstå som ett mer "moget" parti.)

Dels är MP:s debattdeltagare, vice statsminister Åsa Romson, en både oskicklig och osympatisk debattör, med ett särdeles motbjudande drag att inte kunna erkänna rimlig kritik mot partiets vägran att erkänna målkonflikter.

Som svar på Sjöstedts logiska frågeställningar kom bara irriterade och intetsägande svammel. Sammalunda som svar på FP-ledaren Jan Björklunds påminnelse om att avvecklad kärnkraft förstärker beroendet av klimatförstörande fossilkraft.

Romson förnekar detta trots att det är fakta. De flesta andra partiledare förmår att klargöra att de för att nå realpolitisk framgång måste kompromissa. Sådant förstår och accepterar väljarna.

Inte ens hade Romson ryggrad att efter debatten be om ursäkt för sin famösa liknelse mellan å ena sidan afrikanska flyktingars val att trots livsfara desperat chansa på en båtfärd över Medelhavet för att nå det Europa som framstår som en dröm – och å andra sidan nazisternas industriella förintelse av judar.

Även då kom bara de sedvanliga romsonska surheterna, med underton av att de som kände sig kränka av hennes Auschwitzliknelse mest var pjåskiga.

Mer läsning

Annons