Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avskyvärd attack mot det fria ordet

/

Ibland är det svårt att samla sig och skriva något som ska verka intelligent och initierat. Det händer att även en nördigt samhällsintresserad person som jag inte orkar ta in vad som händer i omvärlden. Att jag bara vill stänga in mig i en bubbla av trygghet och värme, stänga ute det som känns kallt och hårt i omvärlden.

Annons

Detta inträffar när händelser av en eller annan anledning kryper under skinnet på mig. Så som terrorattacken i Paris, mot redaktionen för satirmagasinet Charlie Hebdo. Vid lunchtid på onsdagen slog nyheten ner som en bomb, fastän det inte var en bomb som detonerat, utan tre tungt beväpnade personer som tagit sig in på en polisbevakad tidningsredaktion och bokstavligen massakrerade de journalister som befann sig där för veckans redaktionsmöte. I skrivande stund uppges tolv personer, varav två poliser, ha dött, medan ytterligare flera personer är allvarligt skadade.

Frankrikes president Francois Hollande var snabb att konstatera att attacken var ett terrordåd mot hela den franska nationen och pressfriheten.

Terror syftar till att skrämma människor. Och jag kan inte låtsas som om jag inte blir rädd. Attacken mot en tidningsreaktion får mig att fundera över min egen yrkesgärning, vad jag ägnar mig åt till vardags. Det får mig att fundera på hur mycket eller vad jag egentligen ska våga säga och tycka, och det är problematiskt eftersom min roll som ledarskribent är särskilt att tycka till om politiken och samhället.

Jag blir också rädd för utvecklingen i Sverige. Även här har klimatet hårdnat. Nyligen har attacker skett både mot RFSU och flera moskéer. Journalister hotas.

Ofta är det relativt enkelt att skjuta även tragiska händelser ifrån sig. Tänka att de ändå inte handlar om mig. Men när en hel tidningsredaktion mejas ner av beväpnade män inte särskilt långt härifrån klarar jag inte av det.

Och jag blir rädd för att denna attack nu ska få konsekvenser också i Sverige. Hittills pekar det mesta på att det var ett dåd av islamister som upprörts över att tidningen ägnat sig åt satir som handlat om både Muhammed och om IS. Redan är islamofobin utbredd, jag får nästan dagligen vittnesmål från svenska muslimer som hävdar att det blivit svårare. Att trakasserier blir vanligare. Och ja, jag är rädd att enskilda människor av andra ska ställas till svars för attacken i Paris.

Allra mest rädd blir jag ändå för att terrorn ska lyckas i det avseendet att jag och andra journalister börjar ägna oss åt självcensur. Att vi väljer bort obekväma ämnen. Att vi inte orkar göra det som är vårt jobb – granska och ifrågasätta makten, och peka på viktiga samhällsproblem. Och bara att jag tänker i sådana banor skrämmer mig, och det är ett väldigt säkert tecken på att vår demokrati står under attack, och måste försvaras.

Mer läsning

Annons