Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bettlare, vägmän och mindre underbara ting

/

Annons

I min ungdom fick Hootenanny Singers en hit med Dan Anderssons nu snart hundraåriga Tiggaren från Luossa med textraden ”om bettlare och vägmän och om underbara ting, och om sin längtan sjöng han hela natten lång.”

I samma veva kom Thorstein Bergmans ännu starkare tolkningar av Dan Andersons visor. Det handlade om en svunnen tid då det fanns tiggare, luffare och fattigdom av ett slag som var borta sen länge. Astrid Lindgrens Rasmus på luffen gav oss inblick i den tiden.

I min livstid var det egentligen först vid 90-talskrisen utvecklingen gick annat än åt rätt håll. När allt går åt rätt håll är det lätt att underskatta risken att välfärden skulle vittra bort eller i varje fall inte nå alla.

Nu är vi där. Tiggarna gör allt detta tydligare än förr. Men i många år har vi sett uteliggare i Stockholm. Det var ändå inte värre än att soppköerna vid Klara kyrka (se bilden) väckte stor uppståndelse så sent som 2012.

Vad ska vi då göra?

Mitt svar är att vi ska återupprätta välfärden. Försöket att i Sundsvall se till att ingen ska behöva ligga ute i smällkalla vintern bör fortsätta. Vi kan inte stillatigande se på när folk far så illa vare sig det handlar om våra egna missbrukare eller rumänska tiggare.

Om ingen hittar till härbärget får man visa vägen. Hittar man en bättre plats, – gärna för mig. För mig har härbärget på Fläsians camping ett värde även om tiggarna föredrar sina husvagnar. Samhället har ändå visat sin ambition att ingen ska lämnas åt sitt öde. Den ambitionen ska vi aldrig släppa.

En del föredrar privat välgörenhet. Och visst är välgörenhet ofta värd att uppmuntra. I vissa fall når man nog längre på det viset.

Men vi ska inte låta välgörenhet ersätta det vi kan göra gemensamt. Stödet för högskattesamhällets välfärd bygger på att samhället klarar av sina uppgifter.

Däri ligger att vi inte ska ha tiggare i stan. Eller snarare att vi ska slippa tiggeriet som är ett problem i sig.

Problemet synliggörs när tiggeriet breder ut sig genom de öppna gränserna. Och seriösa debattörer som Per Kågesson (SvD 23 dec) och Lars Calmfors (DN i går) diskuterar nu saken utan tvärsäkra lösningar.

De tar självklart avstånd i SD-recept som förbud mot tiggeri eftersom fattigdomen och inte den fattige är problemet.

Kågesson funderar i termer av en ”alleuropeisk fond” där romerna i Rumänien genom egna arbetsinsatser ska kunna ta del av EU-pengar som i dag inte utnyttjas på grund av kostnaderna för det egna landet. Det är förmodligen något sådant som måste till.

Både Calmfors och Kågesson ser ett problem med att de allmosor vi ger tiggarna bidrar till att individer fastar i en fortsatt ”destruktiv livsstil” (Kågesson) eller ”låser fast dem i en underordnad situation” (Calmfors). Till ska tilläggas att fortsatt tiggeri bara gynnar ”främlingsfientliga krafter och motståndare till EU:s fria rörlighet”, som Kågesson skriver. Så sant.

Tiggeriet är ett problem orsakat av fattigdom, som bara har samhälleliga lösningar – på europeisk nivå. Stödet för välfärdssamhället bygger på att samhället klarar sina uppgifter. Tiggeriet ska återföras till det förgångna.

Mer läsning

Annons