Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bohlin: Lovar runt och håller tunt

/

Det har talats mycket om brutna vallöften de senaste veckorna.

Annons

Till exempel när finansminister Magdalena Andersson (S) nyligen meddelade att regeringen vill avskaffa överskottsmålet. Ett mål hon i valrörelsen försvarade med näbbar och klor. Den som lyssnade på Andersson i valrörelsen kunde inte missförstå budskapet: Anders Borg (M) var en dålig finansminister, för han nådde inte upp till överskottsmålet. Det skulle det bli ändring på om bara Andersson fick ta över ledningen av Finansdepartementet. Det var inget tal om att målet skulle nås genom att det skrevs ner.

I veckan meddelade också statsminister Stefan Löfven att regeringen, tvärtemot vad Socialdemokraterna sa i valrörelsen, vill göra Rot-avdraget mindre förmånligt.

Aftonbladets politiska kommentator Lena Melin skrev i veckan:

Tyvärr är det inte det enda exemplet på att Stefan Löfvens utsagor har kort hållbarhet. Efter valet slog Löfven fast att han aldrig skulle kunna regera på någon annan budget än regeringens egen. Nu har han gjort det i tre månader och kommer fortsätta göra det i nio månader till.

Om vi för en stund struntar i den politiska innebörden i förslagen – jag är till exempel för att byta ut överskottsmålet mot ett balansmål – så är det förstås problematiskt att göra något annat än vad man har sagt att man ska göra.

Samtidigt så måste man kunna skilja på vad som faktiskt är vallöften och vad som är ett partis önskemål. Socialdemokraterna och Miljöpartiet, de två partier som för närvarande ingår i regeringen, presenterade inget gemensamt valmanifest där de lovade att utföra vissa saker. Däremot så presenterade partierna, var för sig, förslag som de ville driva under mandatperioden. Om detta är att betrakta som regelrätta löften eller inte, får var och en avgöra. Men det säger sig självt att när två partier ska kompromissa och mejsla fram en gemensam regeringspolitik så kan inte båda partierna få igenom alla sina förslag.

Om inte annat så visar det på bristerna med politiska alternativ som inte tydligt deklarerar före valet vad de vill genomföra om de får makten. Säga vad man vill om Alliansregeringen, men den lade inför valen 2006 och 2010 fram tydliga valmanifest med vad de fyra partierna avsåg att göra gemensamt om de fick makten.

Det är också en fråga om vad man kan få stöd för i riksdagen. En regering utan majoritet – som den nuvarande och Alliansen under dess andra mandatperiod – måste på olika sätt kompromissa för att politiken ska bli verklighet.

Det är heller inte så att svenska politiker brukar säga en sak och göra en annan, tvärtemot den utbredda uppfattningen om att politiker lovar runt men håller tunt.

Det finns faktiskt forskning som fastslår just detta: Politiker håller i allmänhet vad de lovar. Statsvetaren Elin Naurin vid Göteborgs universitet har i sin avhandling Promising Democracy. Parties, Citizens and Election Promises visat att svenska regeringar i allmänhet håller vad de lovar. Det gäller både tidigare S-regeringar och Fredrik Reinfeldts ministär.

Mer läsning

Annons