Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bortglömda svenskar

Annons
Strax före helgen kom två, efter de svåra omständigheterna, relativt goda nyheter. Dels det första livstecknet från journalisten Dawit Isaak, fängslad i Eritrea, på över tre år. Dels tendenser på en viss förhandlingsvilja från politikern Minas al-Yousifis kidnappare i Irak. Det är dock inte svenska myndigheters förtjänst att dessa båda svenskar fortfarande är vid liv. Snarare tvärtom. Passiviteten som visats upp i dessa två ärenden är upprörande.
Dawit Isaak kom till Sverige för snart tjugo år sedan och blev svensk medborgare 1992. Han är ursprungligen eritrean, och återvände under 2001 för att arbeta som journalist på en fri tidning där han även var delägare. Regimen i Eritrea tyckte att detta var skäl nog att kasta honom i fängelse. Och när de eritreanska myndigheterna sedan hävdar att det är deras interna angelägenhet finns tydligen inget som de svenska kan göra. Ingen svensk har träffat Isaak sedan han fängslades, och Utrikesdepartementet tänker inte skicka någon representant till Eritrea förrän de nya uppgifterna har "bekräftats officiellt". Man vill ju inte riskera att åka ner i onödan. Tänk om han "redan" efter tre år skulle ha avlidit till följd av tortyr och andra umbäranden i fängelset. Då vore det ju bortkastat att åka dit, och det kan man helt enkelt inte riskera. Det är bedrövligt.
Det irakiska kristdemokratiska partiets ledare, svenske Minas al-Yousifi, är mer medialt uppvaktad för stunden. Många följer hans öde regelbundet i dagstidningar och på kvällsnyheterna. UD är dock förtegna om vilka insatser som görs för att rädda al-Yousifis liv. Det är bara att hoppas att ambitionsnivån är högre än i fallet Isaak. Annars är möjligheten att al-Yousifi ska komma hem till Sverige välbehållen näst intill obefintlig.
Den absoluta majoriteten av svenskarna skulle inte på rak arm kunna berätta vilka dessa två män är. Nämn däremot Calle Jonssons namn, så vet så gott som alla att det handlar om den unge hockeyspelare som anklagas för grov misshandel i Grekland. Kanske skulle ett namnbyte underlätta för Dawit Isaak och Minas al-Yousifi? Skulle engagemanget vara större för en David Isaksson eller en Mikael Gustavsson? Svaret är långt ifrån självklart och det föder en skrämmande tanke: hur länge måste man egentligen ha varit svensk medborgare för att verkligen räknas som svensk?
Isaak och al-Yousifi är svenskar som arbetar för fred och frihet i krigshärjade och korrupta länder. Ändå kan de inte räkna med Sveriges beskydd när de blir frihetsberövade. Det är vansinne. Både den massmediala uppmärksamheten och samhällets medkänsla för Calle Jonsson har varit enorm, och inget fel i det. Tvärtom. Frågan är varför solidariteten inte omfattar dessa svenska demokratikämpar som har ett utländskt ursprung.

Mer läsning

Annons