Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Breda leenden, fasta handslag

/

Annie Lööf är nyliberal. Annie Lööf gillar Margaret Thatcher. Annie Lööf gillar Ayn Rand. Annie Lööf är för ung (lika gammal som Gustav Fridolin, men okej). Annie Lööf vill bara ha makt. Annie Lööf är för lillgammal (hörde jag någon säga Gustav Fridolin?). Annie Lööf vill inte förhandla. Annie Lööf är för mycket politisk broiler (hört talas om Gustav… Äh, glöm det).

Annons

Jag tänker inte diskutera Annie Lööfs tidigare uttalanden om brittiska premiärministrar och rysk-amerikanska filosofer, och jag tänker inte ägna någon tid åt att försöka analysera hur mycket av kritiken som riktas mot Lööf som är grundad i hennes politik och hur mycket som härrör från det faktum att hon är – håll i er nu – en kvinnlig partiledare under 35.

Jag kan dock konstatera att det finns få borgerliga politiker som kan få vänsterflanken att gå i spinn som Annie Lööf och att det finns ännu färre som det är så fri sarkastisk eldgivning på som det är på Centerpartiets ordförande.

Nu gör hon dessutom något av det mesta förbjudna man kan göra i svensk politik:

Hon verkar glad.

När alla vi som på något sätt berörs av politik i vårt dagliga arbete går med pannorna i djupa veck, mässar bekymrade ramsor om tillståndet i landet och oroar oss över hur riksdagsledamöter från Stockholm ska överleva en valrörelse som kommer att innehålla både minusgrader och snö, så har Annie Lööf blivit tagen på bar gärning med att ha dragit på smilbanden – och det mer än en gång.

Och inte nog med det. Hennes partikamrater verkar också ha smittats av detta glada humör och tycks se fram emot ännu en valrörelse.

Det är klart att man blir irriterad.

Till alla socialdemokrater som just nu försöker hitta ett sätt att kanalisera sin ilska över detta djupt samarbetsovilliga och allt annat än handutsträckta ingångsvärde som centerpartisterna visar upp vill jag dock bara säga en sak: Ta det lite lugnt.

Att vara glad är ett normaltillstånd för de flesta centerpartister.

Jag förstår att det kan vara svårt för många i huvudstaden – där Centerpartiet under 1900-talet samlade ungefär lika många väljare som det ryms i en normalstor food truck – att få grepp om de före detta bondeförbundarna.

Men centerpartister är faktiskt ett ganska glatt politikersläkte. Även om man med jämna mellanrum faller i opinionsmätningarna och Börje Hörnlund dyker upp och meddelar att han ännu en gång inte känner igen sig längre, så brukar det ordna sig rätt hyfsat för C. Svenska valrörelser utövas som bekant av en mängd olika partier under ett par intensiva månader, men på slutet får alltid Centerpartiet makten i en massa småkommuner, en drös med oppositionsrådsposter och då och då blir dessutom unga, hippa centerpolitiker som Eskil Erlandsson och Åsa Torstensson statsråd. Det är inte så pjåkigt.

Så vänj er vid det här glada. Det är så centerpartister är, särskilt i valrörelsetider. För ett parti som är byggt på fasta handslag, breda leenden och fika på bygdegården finns det rimligtvis ingen bättre tid än då det ska kampanjas.

Och har man samlat en och en halv miljard kronor i ladorna, då kan man verkligen gå in i en extra valrörelse med ett leende på läpparna.

Mer läsning

Annons