Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Byta åsikt för sitt parti eller parti för sin åsikt?

/
  • Finn Bengtsson, riksdagsledamot för Moderaterna, går emot partilinjen.

Annons

Finn Bengtsson, moderat riksdagsledamot och en av riksdagens främsta kritiker av Decemberöverenskommelsen, känner sig utfryst i den egna riksdagsgruppen, det kunde Ekot berätta i går. Bengtsson har nu bland annat vänt sig till talmannen, Urban Ahlin, för att diskutera situationen.

Låt oss lämna Bengtsson och hans kritik mot DÖ därhän och i stället fokusera på den principiellt viktiga diskussionen om riksdagsledamöternas roll.

Hur fritt och oberoende kan en riksdagsledamot egentligen agera? På papperet är det inga konstigheter: Riksdagsmandatet är personligt; det tillhör, i det här fallet, Finn Bengtsson och inte Moderaterna. Alltså står det ledamöterna fritt att rösta precis som de vill, även om det strider mot partilinjen.

Så är det dock bara på papperet. I praktiken är en riksdagsledamot ofta bränd internt om hen röstar emot partiet i en central fråga; i mer perifera frågor kan smärre avvikelser oftast tolereras.

I svensk politik tycks det vara i Moderaterna som partipiskan viner som mest; Bengtsson är bara den senaste i en lång rad ledamöter som har behandlats hårdhänt. Karl Sigfrids motstånd mot FRA-lagen sågs inte med blida ögon av Fredrik Reinfeldt och den dåvarande partiledningen. Reinfeldt själv hamnade tidigare i den moderata frysboxen efter att ha kritiserat det så kallade "bunkergänget" kring Carl Bildt.

Därmed inte sagt att piskan inte viner i andra partier också. Det är heller ingen ny företeelse, folkpartisten Ture Königson lade 1959 ner sin röst i frågan om ATP och släppte därmed fram Socialdemokraternas förslag. Som av en händelse stod Königson inte med på valbar plats på valsedeln i valet till riksdagen 1960.

Socialdemokraterna tycks sällan ha problem med ledamöter som fronderar mot partilinjen. Om det beror på ett effektivt partipiskande eller om det helt enkelt är så att S-märkta ledamöter är obrottsligt lojala med sitt parti ska jag låta vara osagt.

Ur ett partiperspektiv går det att förstå att ledningen vill kunna få ledamöterna att gå i takt. Hur ska partier kunna ingå överenskommelser med andra partier om de inte kan lova att ledamöterna kommer att rösta som överenskommet? Det är en relevant invändning. Men då blir ju å andra sidan följdfrågan varför vi överhuvudtaget ska ha 349 ledamöter i riksdagen om de ändå bara ska rösta som partiet vill i samtliga frågor?

Den principiellt viktiga frågan blir då om vi vill ha självständiga riksdagsledamöter som står upp för sina åsikter också när de står i konflikt med det egna partiet eller om vi vill ha ledamöter som alltid rättar in sig i ledet och trycker på rätt knapp när husse rycker i kopplet?

Winston Churchill kommenterade det faktum att han under sin karriär bytte parti flera gånger med orden: "En del byter parti för sin övertygelses skull. Andra byter övertygelse för sitt partis skull."

Den förstnämnda kategorin är att föredra framför den senare. En riksdag full av anpassningsbara kappvändare gör ingen glad.

Mer läsning

Annons