Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Där freden inte tas för given

Var ligger EU:s ideologiska kärna?

Annons

Det historiska svaret på frågan är självklart. Den tysk-franska axeln är grunden för EU. Med kraft av ländernas ambition, ekonomi och befolkning har Tyskland och Frankrike dragit upp riktlinjerna för EU:s fördrag och institutioner.

Ministerrådet röstar till exempel inte efter principen en stat – en röst, utan antalet viktas efter folkmängd. Skuldkrisen har gett EU:s politiska självförtroende en rejäl knäck, men den tysk-franska axeln är inte bruten. Medan ö-nationen Storbritannien ska folkomrösta om medlemskapet, fortsätter Tyskland och Frankrike att försöka ta politiskt ansvar för kontinenten.

Däremot håller EU:s ideologiska kärna på att förflyttas.

Det tar tre generationer att glömma ett krig. 70 år efter Andra världskrigets slut förändras det kollektiva minnet av Europas långa 1900-tal. Det beror delvis på EU:s framgång. För unga tyskar och fransmän ter sig skyttegravarna och invasionsstränderna allt mer avlägsna. Fenomenet med historielösa besökare som tar selfies utanför koncentrationsläger, eller vid monumentet över Europas mördade judar i centrala Berlin, är en del av ett större sammanhang.

Om barnbarnsbarnen till franska och tyska krigsoffer börjar ta freden mellan Europas länder för given, är minnet betydligt mer närvarande på andra håll. Det är i länder som Polen, Estland, Lettland och Litauen som EU fortfarande är relevant som ett fredsprojekt. För medlemsstaterna som befann sig bakom järnridån finns ett politiskt egenvärde i att tillhöra den europeiska gemenskapen.

Därför har morgondagens EU sin ideologiska kärna i öst.

Framförallt Polen har flyttat fram sin position inom EU-samarbetet. Polens växande ekonomi, nära relation med Tyskland och gräns mot den ryska exklaven Kaliningrad gör landet till ett av EU:s allra viktigaste.

I veckan medverkar statsminister Stefan Löfven (S) på det lettiska ordförandeskapets toppmöte om EU:s östliga partnerskap, som etablerades på initiativ av Polen och Sverige 2009. Syftet är att utveckla förbindelserna mellan EU och Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland.

Något förenklat vill EU främja civilsamhället och demokratisera de politiska institutionerna genom att erbjuda ökade möjligheter till frihandel. Toppmötet i Riga blir det fjärde sedan 2009, och det första sedan 2013. Den gången misslyckades EU med att få Ukrainas pro-ryska president Viktor Janukovytj att skriva under ett fördjupat samarbetsavtal, vilket i sin tur ledde fram till Euromajdan och Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim.

Det östliga partnerskapet har påverkat och försämrat relationen med Ryssland, men EU:s ledare har inga skäl att böja sig för den nygamla ryska aggressionen. Det är ett fredsprojekts plikt att erbjuda före detta Sovjetrepubliker ett politiskt och ekonomiskt alternativ till Vladimir Putins vapenskrammel.

Mer läsning

Annons