Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför misslyckas biståndet

/

Annons
När rockbandet U2 spelade i Göteborg i juli, fick Sverige beröm för att vi ger en hel procent av BNP i u-landsbistånd. Stolta applåder följde. Tyvärr var sångaren Bono felinformerad: 2004 var BNP 2543 miljarder, varav 21 gavs bort i bistånd. Det blir drygt 0,8 procent. Inte pjåkigt, men en bit från enprocentsmålet, som inte varit uppfyllt sedan 1993. Man kan såklart spekulera i varför Bono, som nyss hade träffat biståndsminister Carin Jämtin, överdrev den svenska generositeten. En intressantare fråga är: Varför denna fokusering på biståndets storlek?
I teorin är bistånd fiffigt: Det finansierar investeringar som u-länderna annars inte skulle ha råd till. Investeringarna ger avkastning som återinvesteras, och landet växer ur fattigdomen. Men i teorin borde Zambia nu vara rikt som Canada. Det är alltså något som inte fungerar.
Sanningen är tyvärr att biståndet stundom går till offentlig byråkrati. Ibland blir det ännu tokigare än så. Men bistånd är inte meningslöst tvärt om. Vi vet numera att bistånd ger bättre resultat i länder med lägre korruption, bättre rättsstat och tydliga äganderätter. Länder som saknar dessa tre behöver kunskap om hur man bekämpar korruption och stärker äganderätten, snarare än våra pengar.
Frågan är om det politiska modet finns att låta dessa lärdomar prägla biståndspolitiken. Stärkt äganderätt låter ju som ett synnerligen borgerligt, rent nyliberalt påfund. Varför är det så viktigt att kunna skilja på mitt och ditt? Detta är en nyckelfråga. U-länderna är nämligen inte fattiga för att de saknar resurser. De är ofta fattiga för att de är oense om vem som äger och bestämmer om vad.
Några exempel: Bördig mark blir obrukad, om man inte kan enas om vem som har rätt till skörden. Den som inte kan visa att hon äger huset hon bor i, kan inte belåna bostaden för att bygga en brunn. Om det kostar en årsinkomst i avgifter och mutor att starta ett företag, som ändå kanske inte kommer att skyddas av polisen, skapas inte många arbetstillfällen. Problem som dessa förklarar varför länder sitter fast i fattigdom trots hundratals biståndsmiljoner.
I motsats till många u-länder, har Sverige väldefinierade äganderätter. Det betyder inte att vi är ett nyliberalt marknadsparadis: Tvärtom ofta är det staten eller kommunen som bestämmer hur resurserna ska användas. Men den som exempelvis fått kommunens tillstånd att sälja korv i parken, lär inte möta 10 andra korvförsäljare som hävdar att de fått tillstånd att sälja just där. Och det är knappast praxis att tjänstemän kräver mutor för att utfärda sådana tillstånd.
I Sverige är vi vana vid att äganderätten fungerar. Men i länder där den inte gör det, fungerar biståndet också mycket sämre. Därför borde politiken förändras. Syftet är ju att åstadkomma resultat inte bara att döva våra egna dåliga samveten.

Mer läsning

Annons