Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Decemberpakten har gynnat SD på alla vis

/

Annons

Så firade Decemberöverenskommelsen sin första grandiosa triumf!

Allianspartiledarna skrek sig hesa av ilska i riksdagsdebatten om regeringens vårbudget på tisdagen, för att i den skälvande omröstningsminuten ändå se till att den förverkligas. Och detta gyckleri kommer att upprepas två gånger per år fram till 2018, varje höst och varje år, lika troget som Grevinnan och betjänten på nyår.

Det har ordats mycket om Decemberöverenskommelsen (DÖ) och föga återstår att säga. Men efter ett halvår med den bör en oväntad konsekvens noteras.

DÖ presenterades som något annat än vad den egentligen var. Överenskommelsen sades vara bästa möjliga väg för att Sverige ska kunna regeras i ett svårt parlamentariskt läge. Men det sanna motivet för DÖ är att Sverige hjälpligt ska kunna regeras i ett nytt parlamentariskt läge utan att S och Alliansen lägger ner vapen och samarbetar.

Med den riksdag som väljarna valt, där ingetdera av de traditionella blocken fick majoritet, och i ett läge där Sverige är ställt inför större samhällsutmaningar än på länge, vore det väl en inte helt befängd tanke att en stark regering bildas på en riksdagsmajoritet bestående av regeringsvana partier.

Det kräver emellertid att dessa partier höjer sig över inkrökt blockkäbbel och klarar ett svårare prov på ansvarstagande än vad de hittills ställts inför. Blocken valde dock att vara fega nog att inte ens testa denna utmaning – i synnerhet Alliansen.

De sex DÖ-partierna har konsekvent framhållit påståendet att DÖ ställer Sverigedemokraterna utan inflytande. Men sanningen är motsatsen.

Cirka 85 procent av riksdagsbesluten gäller inte budgeten. I dessa frågor bär DÖ-partierna fram SD till just den vågmästarställning som de säger sig vilja hålla SD borta från. För efter att först ha opponerat på budgeten, sedan lagt sig platt för den i syfte att Sverige ska kunna regeras, börjar Alliansen smida planer för hur Sverige inte ska kunna regeras – to give 'em hell. De som har makten att avgöra i vilka frågor regeringen ska "få ett helvete" är SD.

Det enda som hundraprocentigt hade isolerat inte bara SD utan även det vänstra ytterkantspartiet hade varit ett blocköverskridande samarbete. Men: inte ens om orerandet om att isolera SD verkligen haft stöd i DÖ hade det varit smart att göra en stor sak av det. Vid det här laget borde alla ha förstått att väljarna inte imponeras av ett beteende som de uppfattar som mobbning. Tyvärr har dock de sex DÖ-partierna missat den omvärldsanalysen.

När DÖ-partierna lyfter frågan om vilka alternativ som finns till DÖ argumenterar de som om det bästa alternativet, ett blocköverskridande samarbete, inte existerar. I stället påstås "att bli stödhjul till Stefan Löfven" eller att samarbeta med SD vara de enda alternativen.

Utöver att det första påståendet är ironiskt – stödhjul åt Löfven är ju precis vad Alliansen gjort sig till med DÖ – har nog framhållandet av SD-samarbete som det andra alternativet parat med tystnaden om samarbetsalternativet orsakat stor politisk skada.

Den besynnerliga decemberöverenskommelsen framstår för många som så förkastlig att varje alternativ ter sig mindre dåligt. Om då DÖ-partierna då talar tyst om blocksamarbetsalternativet och försöker skrämmas med SD-alternativet – tja, då kanske en del inte reflekterar över att ett blocksamarbetsalternativ faktiskt finns bakom muren av tystnad.

Med den retoriken har i värsta fall Alliansen förstärkt den sorts kritik mot DÖ som förordar SD-samarbete, enligt logiken: 1. DÖ – nej! 2. Stödhjul-åt-Löfven – nej. 3. SD-samarbete – ja det verkar ju då vara det enda som återstår.

Ett särdeles genant exempel på detta tänkande gav Sören Gyll, Stefan Hanna och Lars Kylberg, före detta direktörer hos storföretagen Volvo, Ericsson och Saab, i en debattartikel i Dagens Industri i förra veckan. (Hanna är numera C-kommunalråd i Uppsala.)

De tre menar, helt riktigt, att Sverige behöver reformer som stärker landets konkurrenskraft, att regeringen inte förmår detta, och att det är tokigt att Allianspartierna genom DÖ försvårat sådana reformer genom att tvinga Stefan Löfven till eftergifter gentemot V.

Att de tre förespråkar att Alliansen samarbetar med SD, som alternativ till DÖ, måste rimligen bero på att de inte reflekterat över att det finns andra kartor att orientera efter än riksdagspartiernas, där ett blocköverskridande samarbete inte är inritat.

För det kan ju inte gärna vara så att tre före detta exportbolagsdirektörer förespråkar att ge makt till ett parti som vill att Sverige ska gå ur EU och vill försvåra för utländska ingenjörer att arbeta i Sverige – i stället för ett samarbete mellan Alliansen och ett parti som bättre än många förstår exportföretagens villkor och som leds av en med mångårig erfarenhet av att sluta avtal med industrin.

LÄS ÄVEN: På dagisavslutning i riksdagen

Mer läsning

Annons