Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demokratisk löpeld

Omvälvningen i Kirgizistan i påskhelgen vittnar om att impulserna från de fredliga revolutionerna i Georgien och Ukraina kan färdas långt och inspirera människor att resa sig mot korruption och maktmissbruk ända borta i Centralasien.

Annons
I alla tre fallen har de gamla regimerna tvingats bort från makten av folklig vrede över uppenbart valfusk.
En sak är uppenbar: revolutionerna i Georgien, Ukraina och Kirgizistan handlar inte om öst-västmotsättningar. Eduard Sjevardnadze försökte under sin presidenttid frigöra Georgien från det ensidiga beroendet av Ryssland och odla kontakterna västerut. Men när hans folkliga popularitet hade gröpts ur av ineffektivt styre och korruption tog både USA och Ryssland sin hand ifrån honom. Leonid Kutjma försökte också främja Ukrainas förbindelser både österut och västerut för att öka sitt lands handlingsfrihet. I Kirgizistan är frånvaron av en öst-västdimension än tydligare. Där har både USA och Ryssland varit angelägna om att försäkra att de lika gärna samarbetar med de nya makthavarna som med Akajev.
Grogrunden för de revolutionära stämningarna i alla tre länderna har i själva verket varit inhemsk korruption, maktarrogans från den styrande elitens sida och inte minst ekonomiska misär. En lärdom av de tre revolutionerna är att människor kan finna sig i fattigdom, korruption och bristfällig demokrati ett tag men anordnar man val och sedan \"bestjäl\" väljarna på valresultatet blir protesterna våldsamma. Trots alla brister i demokratin tar människorna valen på allvar. Det borde ge Vladimir Putin en tankeställare inför nästa dumaval 2007. Manipuleras det valet lika kraftigt som det föregående blir kanske reaktionen starkare än sist. Inte heller ryssar är ju immuna mot \"orangefärgade\" impulser utifrån.
Samtidigt är det en ödets ironi att de länder som nu har skakats, faktiskt har varit jämförelsevis öppna samhällen med viss, om än bristfällig, demokrati. Risken finns att betydligt mer auktoritära ledare som Lukasjenko i Vitryssland, Karimov i Uzbekistan och Nijazov i Turkmenistan, nu anser sig ha fått rätt i att man inte bör tillåta någon opposition alls. Det kan leda till betydligt våldsammare revolutioner än dem vi hittills har sett om och när de väl sker.
Intressantast blir att se hur Nazarbajev i Kazakstan hanterar nästa års presidentval. Han har länge setts som en någorlunda välvillig om än patriarkalisk ledare, men på senare år har han låtit inskränka såväl yttrandefriheten som demokratin. Antingen kan han välja att förkväva den lilla frihet som ännu finns. Eller också kan han lyssna till den ryske kommentatorn Konstantin Sonins ord: \"Förfalska inte valresultatet! Det är bättre att förlora några mandat än att behöva fly från presidentpalatset i helikopter.\"

Mer läsning

Annons