Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det bidde en tummetott

/
  • Erik Lövgren, tillförordnat landstingsråd efter sparkade Elisabet Strömqvist.

Det bidde ingen rock. Inte ens en väst eller ett par vantar. Det bidde en tummetott.

Annons

Landstingsmajoritetens gemensamma presskonferens på tisdagseftermiddagen påminner om den gamla sagan om mästerskräddaren. Återigen skjuts alla beslut om minskade kostnader på framtiden och kvar blir bara en höjning av lanstingsskatten på 60 öre. Nästa år ska beslut om besparingar fattas, meddelar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tror det först när jag ser det.

Det är tyvärr en djupt rotad vana i landstinget att bedriva den här typen av politik. I stället för att göra något åt grundproblemen så höjer man skatten och köper sig därmed ytterligare lite tid innan något måste göras.

Det finns flera skäl till landstingets dåliga ekonomi. Det går inte att komma runt det faktum att vården är utspridd på för många ställen i landstinget. Därför måste organisationen vara sådan att verksamheten samordnas bättre för att inte allt ska göras på länets alla sjukhus. Det kan innebära att vissa operationer bara genomförs i Sundsvall medan andra bara genomförs i Sollefteå eller Örnsköldsvik. Den planerade vården är egentligen inte det stora problemet, även om landstinget organisationsförändring går alldeles för långsamt. I stället är det när vi kommer till den akuta vården som det verkligen bränner till.

Det är mycket kostsamt att ha tre sjukhus med fulla jourlinjer. Det är därför tjänstemännen insatsplan som har tagits fram föreslår att BB i Sollefteå läggs ner (även Örnsköldsvik var med i det ursprungliga förslaget, men det var majoriteten snabbt ute och fredade) . För att kunna driva ett BB krävs nämligen att det finns möjlighet att med kort varsel genomföra en operation – vanligtvis ett akut kejsarsnitt – om något går fel under förlossningen. Detta i sin tur kräver dygnetruntbemanning av narkosläkare, narkossköterskor med fler.

Det här är ingen nyhet. Jag har arbetat på ST i tio år och under hela denna tid, och säkert före det, så har det kontinuerligt pekats på att tre akutsjukhus med fulla jourlinjer inte riktigt är hållbart för ett län med Västernorrlands befolkningsmängd. Visst går det att förstå att det är smärtsamt att avveckla verksamheter, jag är själv uppväxt i Härnösand och minns de omfattande protesterna när Härnösands sjukhus skulle läggas ner. Men jag har svårt att se att de skräckscenarion som då målades upp har förverkligats.

Landstinget har också stora problem med kostnaderna för stafettläkare. Det är svårt att rekrytera läkare till vårt landsting, inte minst allmänläkare till de vård- och hälsocentraler som finns runt om i länet. På tisdagen rapporterade Sveriges läkarförbund att bristen på läkare inom primärvården förvärras ytterligare de kommande åren. Detta enligt en enkät som förbundet har genomfört bland läkare i primärvården.

Läkarförbundets andre vice ordförande Ove Andersson säger:

– I dag är hela 53 procent av läkarna inom primärvården över 55 år. Samtidigt ökar inte av antalet ST-läkare som blir färdiga specialister under denna period i motsvarande grad.

Risken är alltså stor att behovet av stafettläkare kommer att öka i framtiden om inget avgörande görs. Har landstingets politiska majoritet någon plan för hur personalförsörjningen ska kunna säkras i landstinget?

Frågorna är som vanligt många och det enda svar som Erik Lövgren (S), Lars-Gunnar Hultin (V) och Eva Andersson (MP) är att skatten ska höjas med 60 öre. Allt annat är skjutet på framtiden.

Mer läsning

Annons