Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det förlamade Europa

/

Annons
Inte heller det förbrödringsmöte som Tony Blair hade bjudit in till i förra veckan lyckades överbrygga motsättningarna sedan i somras. Krisen är nu djupare än någonsin. Frågan har ställts på sin spets: vad ska vi ha EU till?
Det vanliga svaret på den frågan är att samarbetet inom EU är ett sätt att hitta \"gemensamma lösningar på gemensamma problem\".
Efter sammanbrottet i budgetförhandlingarna i juni har regeringarna i EU-länderna väntat på att det brittiska ordförandeskapet skulle presentera kompromissförslag som skulle bana väg för en budgetöverenskommelse under hösten. För att få igång dialogen mellan de 25 regeringarna i EU bjöd Tony Blair in till ett möte i Hampton Court utanför London i förra veckan. Blair ville få igång en grundläggande diskussion om de stora riktlinjerna för EU:s framtida utveckling, om hur EU kan möta framtidens stora frågor. Han hade förberett en diskussion om de stora globala frågorna, som hur Europa skulle säkra sin välfärdsmodell, hur möta den ökande konkurrensen från Indien och Kina. Man skulle absolut inte diskutera jordbruksreformer eller den kommande budgeten.
Men så blev det inte. Samtalen körde fast direkt när det stod klart att EU-kommissionen tänkte lägga fram ett nytt förslag till nedskärning av tullar inom jordbruksområdet i det kommande mötet i den så kallade \"Doha-rundan\" som Världshandelsorganisationen kommer att hålla i Hongkong i december. Kommissionens nya förslag skulle innebära nästan en halvering av tullarna på jordbruksprodukter. Därmed kunde man inte undvika jordbruksfrågan och den franske presidenten Jacques Chirac tog tillfället att förklara att \"nu hade EU-kommissionen gått för långt och Frankrike tänkte inte godkänna ett enda avsteg från den tidigare position man redan kommit överens om\". Med andra ord, Frankrike hotar lägga in veto.
Med sådana vänner behöver EU inga fiender skulle man kunna sammanfatta situationen. Tony Blairs planerade \"samtal\" om stora visioner och riktlinjer för Europas framtida utveckling kom helt av sig. Krisen är därmed total.
Men, ju djupare krisen blir, desto större blir viljan att till slut hitta vägen ut. Krisen i dag banar alltså väg mot mer långtgående lösningar och den ökar kompromissviljan mellan regeringarna i EU. Men det kan ta upp till ett år innan man återigen kan närma sig en diskussion om de stora framtidsfrågorna: hur får man Europas forskning att nå världsledande nivå, hur skapar man fler universitet av världsklass, hur kan man gemensamt samverka med de nya ekonomierna i Asien och den pågående globaliseringen av handel och marknader? När marknaderna utvecklas måste den politiska styrningen hålla jämna steg. Det är det medlemsländerna behöver ha EU till. Och det är där det inte fungerar i dag.

Mer läsning

Annons