Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DÖ låter SD diktera villkoren

/

Efter snart ett års väntan får regeringen i höst chansen att lägga sin första riktiga budget (vårbudgeten är bara ett komplement till höstbudgeten så den räknas inte riktigt).

Annons

Säkert känner mången socialdemokrat och miljöpartist en lättnadskänsla nu när det äntligen är möjligt att lägga egna skarpa förslag.

Riktigt än kan de emellertid inte luta sig tillbaka, först är det nämligen dags för en budgetförhandling där vänsterblockets svarta får, Vänsterpartiet, ska få vara med och säga sitt. Och Vänsterpartiet kommer inte att sälja sig billigt.

Ur en liberal synvinkel visar sig nu den allra sämsta sidan av Decemberöverenskommelsen (DÖ). S och MP har genom överenskommelsen nämligen bundits till att göra upp med Vänsterpartiet om budgeten (sker inte detta så är de inte längre den största partikonstellationen, något som är en förutsättning för DÖ).

Det gör att Jonas Sjöstedt sitter med trumf på hand. Får inte V som partiet vill kan partiet sätta regeringen i gungning. Och Stefan Löfven har naturligtvis inga planer på att avgå nu när det äntligen är dags att få skörda frukterna, så det lär helt enkelt bli så att Löfven får servera en politik som är långt mycket mer vänstervriden än vad han skulle vilja. Löfven själv är ju den före detta IF Metallbasen som känner näringslivets alla hotshots och förstår betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringsliv. Klart att han egentligen inte vill införa vinstförbud och andra näringslivsfientliga stolpskott. Men han blir så tvungen om han vill fortsätta att regera enligt de premisser som DÖ ställer upp.

En mer rimlig lösning på det låsta politiska läget efter valet 2014 hade varit blocköverskridande samarbete. Det vill säga precis på det sätt som Sverige har regerats i många decennier av regeringar utan egen majoritet.

Det finns faktiskt inget som skulle hindra de fyra allianspartierna från att försöka förmå Löfven att driva en så mitteninriktad politik som möjligt under den här mandatperioden för att sedan åter utmana S och MP om regeringsmakten 2018. I stället har man ingått en överenskommelse där i princip gör det omöjligt att bedriva en konstruktiv oppositionspolitik samtidigt som man ger frikort åt Jonas Sjöstedt att utpressa regeringen. Allt detta för att till varje pris hålla ihop Alliansen och, i bästa fall, återvinna regeringsmakten 2018.

Själva syftet med DÖ var att ställa Sverigedemokraterna utan inflytande. Men det faktiska utfallet har snarare blivit att man har låtit SD diktera villkoren för svensk politik och, ironiskt nog, tvingat fram en politik mycket längre ut till vänster än vad som hade varit nödvändigt givet det parlamentariska läget.

Det enda alternativet till DÖ är förstås inte ett borgerligt samarbete med SD, vilket det ibland låter som i debatten. Ett minst lika giltigt alternativ är att de partier som i någon mån får sägas ligga inom huvudfåren i svensk politik – S, MP, FP, C, KD och M – lägger prestigen åt sidan och förhandlar fram långsiktigt hållbara överenskommelser i viktiga samhällsfrågor. På så sätt skulle riksdagens två ytterlighetspartier kunna stängas ute från inflytande utan att några partier ingår demokratiskt tveksamma överenskommelser som sätter parlamentarismens normala funktionssätt ur spel.

Mer läsning

Annons