Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eliminera risken för korruption

/
  • Stockholms före detta sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt (M) och den före detta finansminister Anders Borg (M) är båda ifrågasatta efter att de är på väg till jobb i näringslivet.

Annons

Det engelska uttrycket "Damned if you do, damned if you don’t" sammanfattar rätt bra debatten om hur folkvalda och politiska tjänstemän som lämnar sina uppdrag ska agera. Den politiker som inte snarast skaffar sig en försörjning häcklas ofta för att hen lever på skattebetalarnas bekostnad. Samtidigt får den som lyckas hitta ett eftertraktat jobb ofta skarp kritik för att gå direkt från politiken till näringslivet.

Nu senast har det handlat om den förre finansministern Anders Borg (M) som föreslås bli vice ordförande för Kinnevik och det förra sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm Filippa Reinfeldt (M) som har fått jobb inom ett privat vårdbolag. Men det finns en lång rad exempel sedan tidigare, till de mer kända hör det mångåriga statsrådet Thomas Östros (S) som efter den politiska karriären har blivit VD för Bankföreningen och Björn Rosengren (S), också han tidigare statsråd bland annat på Näringsdepartementet, som likt Borg har jobbat inom Stenbecksfären.

Kritiken går dock inte ihop. Antingen förväntas man skaffa sig en egen försörjning snarast eller så har vi regler som säger att en viss tid måste förflyta innan nya tjänster få tillträdas. Båda dessa kan av lätt insedda skäl inte gälla samtidigt; vi kan inte förbjuda människor att ta ett nytt jobb samtidigt som vi inte erbjuder dem försörjning. Det skulle på ett effektivt sätt begränsa antalet personer som skulle vara beredda att ta på sig viktiga uppdrag.

Av de två alternativen tycker jag det senare är mest rimligt. Det bör finnas regler – till exempel en viss karenstid – för hur man får gå mellan politiken och andra arbeten. Det är snarare regel än undantag att det finns i andra länder och Sverige har fått internationell kritik för avsaknaden av ett dylikt regelverk.

Jag är, möjligen naivt, övertygad om att de flesta politiker trots allt är kapabla att avgöra var gränsen går, precis som chefer i näringslivet vanligen kan byta företag utan att avslöja affärshemligheter från sina tidigare arbetsgivare. Men ens minsta misstanke om att företag kan köpa sig politiskt inflytande eller tillgång till kunskap och uppgifter som de annars inte skulle få tillgång till, är allvarlig. Om priset för att undvika detta är att skattebetalarna får ta notan för ett antal före detta ministrars och statssekreterares löner i ett eller ett par år så tycker jag att det är ett pris värt att betala.

De sex ledamöterna i riksbankens direktion har ett års karens innan de får gå vidare till andra jobb inom finansbranschen. Det vore rimligt att något liknande införs också för ministrar, statssekreterare, politiska tjänstemän och andra offentliganställda som kan sitta på känslig information.

Att det finns möjligheter att gå mellan politiken, näringslivet och akademin – eller för den delen föreningslivet – är i grunden någonting bra. Vi tjänar knappast på att det är vattentäta skott mellan dessa olika arenor i samhället, snarare är det bra om dessa kan korsbefrukta varandra. Men för att i görligaste mån eliminera risken för – eller misstanken om – korruption så bör regler av karenstyp införas.

Mer läsning

Annons