Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bred markering mot SD

/

Annons

Visst! Det kan förefalla som om 350 riksdagsledamöter kan vara effektivare än de var i går eftermiddag. Men vi ska inte underskatta vikten av att hålla på demokratins former.

Så när det krävs skriftlig omröstning, så kallad sluten votering, så får det ta den tid det tar. I går krävde reglerna att tre slutna omröstningar måste till för att fastställa att Sverigedemokraternas Björn Söder skulle få posten som andre vice talman i Sveriges riksdag. Först efter en tredje omröstning behövdes inte majoritet i kammaren bakom den som valdes.

Den långdragna omröstningen och det faktum att alla andra partier lade ner sina röster var en ren symbolhandling. Men den klargjorde något av stort värde, nämligen hur isolerade SD står i Riksdagen. Det kan vi slå fast även om fler än jag kan undra vilka de sex riksdagsledamöter är, som röstade med SD utan att tillhöra SD.

Jag hade hellre sett att andra partier hade fört fram en motkandidat, så att vi hade sluppit Söder. Han saknar förutsättningar att representera hela det svenska folket, och det är faktiskt vad talmansuppdraget går ut på. Övriga partier behöver inte – bör inte – ge SD mer inflytande än vad valresultatet innebär.

Nu hade de borgerliga redan gett klartecken för SD när S och MP accepterade lösningen. Valet av Söder hade därmed inte kunnat förhindras. Men man borde ha försökt.

Viktigast som representant är ändå själva talmannen. Där kunde nu sossarna återta posten, men den gick inte till de förhandstippade konkurrenterna Björn von Sydow eller Sundsvalls egen Susanne Eberstein.

Platsen gick i stället överraskande till partiets utrikespolitiske talesperson, Urban Ahlin. Det känns som en spark snett uppåt.

I det stora pussel som Stefan Löfven har att lägga inför tillträdet som statsminister, innebär det att han kan välja starkare ministernamn – inte minst i opinionens ögon – till Utrikesdepartementet. Svante Säwén

Mer läsning

Annons