Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En koloss på lerfötter

/

När man står inför ett stort problem så gäller det att försöka bena ut vad som är orsak och vad som är verkan.

Annons

Annars blir det lätt att man försöker åtgärda symptomen i stället för att ge sig på det som är själva orsaken till problemen.

Låt oss ta den här diskussionen om att höja landstingsskatten. Landstingets gordiska knut är, som jag på ledarplats har påpekat upprepade gånger, att Västernorrland är ett till ytan stort län samtidigt som befolkningen är liten. Tre akutsjukhus är för många för att landstinget ska kunna serva 250 000 invånare på ett ekonomiskt rationellt sätt. Det ser vi tydligt eftersom landstingets sjuk- och hälsovård årligen går med stora underskott.

Är då att höja skatten att angripa det verkliga problemet eller är det att angripa ett symptom? En rejäl skattehöjning kan i bästa fall köpa landstinget lite tid innan pengarna återigen tar slut och vi är tillbaka på ruta ett. Det håller inte att kostnaderna ökar snabbare än intäkterna år efter år. Det som måste till är då att kostnaderna anpassas efter intäkterna. Det går inte i det långa loppet att leva över sina tillgångar.

Skattehöjningsscenariot bygger dessutom på att en rejäl skattehöjning inte får några som helst negativa effekter på hur många arbetstimmar som utförs på ett år i Västernorrland eller på befolkningsutvecklingen i länets kommuner. Inte minst den senare aspekten finns det skäl att oroa sig för.

Hur attraktiv skulle till exempel Sollefteå kommun framstå om det är den kommun där de som bor och verkar beskattas hårdast i hela landet? Visst finns det andra värden än ekonomiska som gör en kommun attraktiv, men Sollefteå – och det gäller för övrigt hela Västernorrland – har redan i dag svårt att behålla sina ungdomar eller att få dem att återvända efter några år på annan ort när det är dags att bilda familj.

Landstingsdirektör Anders L Johansson har tidigare konstaterat att politiken med att höja skatten med si så där fem års mellanrum i Västernorrland är en del av problemet snarare än en del av lösningen. Detta eftersom problemen bara skuts på framtiden i stället för att de angrips ordentligt en gång för alla genom att krympa landstingets kostym.

Så länge ingenting görs åt det faktum att kostnaderna är för stora så kommer landstinget i Västernorrland att vara en koloss på lerfötter.

Jag har tidigare argumenterat för att Sollefteå sjukhus bör göras om från ett akutsjukhus till ett närsjukhus. Detta förslag finns det uppenbarligen inget politiskt stöd för i landstingsfullmäktige. Så är det ibland. Det minsta vi kan begära är att de folkvalda åtminstone kommer med några alternativa sätt att minska kostnaderna.

Moderaterna, med Per Wahlberg i spetsen, lanserade nyligen idén att privatisera ett av länets sjukhus. Jag är tveksam till om det är någon patentlösning, men jag vill ändå välkomna moderaternas ansats att försöka tänka nytt när den nuvarande politiken så uppenbart har nått vägs ände.

Nu är det upp till bevis för partierna i landstingsfullmäktige: Vilka är era förslag för att råda bot på landstingets problem? Betänketiden är över, nu får vi be om era svar.

Mer läsning

Annons