Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En modern häxprocess

Annons
Aftonbladets nätupplaga hade häromdagen en intervju med den rättsläkare ofta kallad \"obducenten\" som tillsammans med en annan läkare (\"allmänläkaren\") åtalats för styckmordet av en kvinna i Stockholm 1984. Rättsläkaren har sällan uttalat sig i massmedierna vilket naturligtvis skänker glans åt den journalist som lyckats med bedriften att få ett samtal. Men än viktigare att tala om är att rättsläkaren och hans kollega sannolikt aldrig mördat eller styckat kvinnan i fråga. Mycket talar i dag för att de är oskyldiga och därmed utsatts för århundradets kanske värsta svenska justitiemord.
Om någon vecka väntas DNA-analysen av hårstrån som hittats vid den döda kvinnan bli klar. Visar det sig att dessa vare sig tillhör offret eller någon av läkarna är det ytterligare ett bevis som talar för de misstänkta. Frågan är vad detta leder till?
Det mest absurda i detta rättsfall är nämligen att Stockholms tingsrätt en gång slagit fast att det inte kunde bevisas att läkarna dödat kvinnan. Däremot menade domstolen att de misstänkta överbevisats om att ha styckat kroppen (ett brott som vid tidpunkten för domen var preskriberat).
Men domskäl kan inte överklagas. Ändå är det just dessa domskäl som resulterat i att läkarna senare tagits ifrån sina legitimationer och därigenom möjligheten att försörja sig inom sina yrken. Deras liv har lagts i spillror och de har hittills inte fått möjlighet till upprättelse. Det värsta av allt är att inte ens ett (ur läkarnas perspektiv) positivt DNA-svar, säkert kommer att förändra saken. De två männen hade haft större möjligheter att frias om de i domstol dömts för själva mordet. Hittills har det svenska domstolsväsendet nekat läkarna att få sin sak prövad. Senast de försökte var förra sommaren då Regeringsrätten för andra gången avslog en begäran om resning.
Bortsett från det närmast osannolika personliga lidande de två männen och deras anhöriga genomlidit i närmare 20 års tid, väcks åter spörsmål kring det vi vill kunna kalla för svensk oväld. Bara det faktum att ett vittnesmål från en inte ännu ett och ett halvt år gammal flicka som påstås ha bevittnat styckningen användes som bevisning i en svensk rättssal var anmärkningsvärt. Detta då denna bevisning utgjordes av mammans anteckningar om vad flickan skall ha sagt till henne i enrum. Denna hörsägen påminner mer om medeltidens häxprocesser där barn vittnade om färder till Blåkulla än om rättvisa.

\" barn vittnade om färder till Blåkulla

Mer läsning

Annons