Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erkännanden är grannlaga saker

/

Annons

TT skriver att Sverige bara en gång tidigare har erkänt en stat utan full kontroll över sitt eget territorium. Det skulle ha skett då Kroatien erkändes 1992 under Carl Bildts regering.

Riktigt sant är det väl inte. För också Bosnien-Hercegovina erkändes senare samma år. Någon kontroll över hela territoriet var det då absolut inte frågan om.

Detta att Sverige på detta vis följde Tyskland i spåren blev ju ett sorgligt misslyckande, som inte minst Bildt själv under åren som bosnisk fredsmäklare, beskrev som just misslyckat.

Klart är att det förlängde kriget. I fallet Bosnien kom erkännandet rentav att utlösa kriget.

Så det är inte alldeles lätt att agera rätt i frågor som diplomatiska erkännanden. Som ung Vietnamaktivist slogs jag för att Sverige skulle erkänna det som kallades PRR, alltså Sydvietnams provisoriska revolutionära regering, vars militära gren, FNL, gav namn till den svenska Vietnamrörelsen.

Men S-regeringen Palme vägrade med hänvisning till att PRR inte kontrollerade Sydvietnam, som då var en högerdiktatur som satt vid makten enbart med hjälp av USA:s stöd.

I efterhand, inte minst med tanke på hur snabbt Sydvietnam inkorporerades till ett enat Vietnam, är det lättare att se att det inte var jag som hade rätt då.

Bildt har ställt till det på senare år också genom erkännandet av Kosovo, som fortfarande inte erkänns av fem EU-länder som har det gemensamt att de oroas av egna separatistiska rörelser.

Problemet med det erkännandet var ju att det trots Bildts fromma förhoppning om att det skulle ses som ett undantag, med ryska ögon kommit att legitimera Rysslands annektering av Krim.

För Kosovo etablerades ju med utländsk vapenmakt, om än med brett folkligt stöd. Det liknar på det viset Krim som i vintras togs över av Ryssland. I väst är det ett underskattat faktum att det också skedde med brett folkligt stöd.

Problemet med denna linje är att det riskerar att uppmuntra en separatism som i den mån den inte tar fredliga vägar som folkomröstningar, leder till krig. Fallet Donbass åskådliggör detta alltför tydligt.

Hur är det då med Palestina? Regeringens syfte är tydligt. Här gäller att bryta ett status quo som innebär ett ohållbart förtryck av den palestinska befolkningen. Hur stämmer erkännandet med folkrätten? Det finns, säger Margot Wallström (S), ett territorium, om än utan fastställda gränser. Det finns en befolkning. Och det finns en regering med möjlighet att uppvisa inre och yttre kontroll.

Att Palestina inte har full kontroll över sitt territorium är en effekt av Israels folkrättsstridiga ockupation. Erkännandet kommer snarare för sent än för tidigt.

Mer läsning

Annons