Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Etiska fuskpälsar

Annons
I affären häromkvällen kom en okänd kvinna fram till mig: Ursäkta, är det fuskpäls? Mina synapser kopplade ganska långsamt där jag stod hungrig efter jobbet och väntade på att få betala min risifrutti. Så jag uppfattade först inte vad hon sade. När hon fattade tag i min arm och jag insåg att jag den kyliga dagen till ära hade på mig den varma kappa som jag brukar kalla för "marsvinet", väntade jag mig en utskällning för min dåliga smak.
Ja, svarade jag nervöst. Det är fuskpäls.
Skönt att höra, sade hon. Det tyder på att du tänker etiskt!
Ja, eller på att jag aldrig skulle ha råd att köpa en riktig päls, eller att det är helt omodernt att bära döda djur på kroppen, tänkte jag självrannsakande. För om sanningen ska fram var det inget etiskt övervägande som fick mig att köpa just den här kappan. Jag köpte den för att den var fin och mjuk och varm. Valet stod aldrig mellan att köpa ihoplappade döda djur eller fuskdjur.
Det var dock inte utan en känsla av opåkallad stolthet som jag lade upp den ekologiska risifruttin på bandet för att betala. Jag hade just fått epitetet "etiskt tänkande" av en vilt främmande människa i mataffären och gick därifrån med låtsasmarsvinet fladdrande längs benen och samvetet stärkt. Men helt utan anledning. Jag har egentligen ingen aning om ekologisk risifrutti gör världen bättre än vanlig risifrutti. Jag köper ekologisk risifrutti för att det får mig att känna mig som en medveten konsument.
Episoden får mig att tänka på när jag var politiskt aktiv i tonåren och det var känt att ungdomsförbunden fuskade med registren för att få mer bidrag till sina aktiviteter. Jag minns berättelserna om hur både lillasystrar, mostrar och marsvin skrevs in i registren. Deras engagemang analyserades av både statsvetare och ledarskribenter. De fick sitt aktivistiska beteende förklarat med att de brann för kampen mot orättvisor och led av brist på inflytande. Men många av dem fanns i själva verket inte och om de ens fanns var de mer benägna att strutta runt i sågspån och knapra på gurka än att skriva insändare och gå i demonstrationståg.
Jag är inte förvånad över att SSU fuskat med sitt medlemsregister. Min livs levande lillasyster blev automatiskt medlem i SSU när hon gick med i den lokala ridklubben. Och på tv häromdagen berättade en kille i 30-årsåldern hur han blivit medlem i SSU på en våffelfest för 15 år sedan och sedan dess försökt gå ur förbundet. Detta är sannolikt en del i en kultur som byggts upp under lång tid och som många börjat ta för självklar. Kanske har trixandet pågått så länge att de som fuskar in sina marsvin i registren själva tror att marsvinen verkligen finns och att fuskpäls tyder på ett djupt etiskt tänkande.

Mer läsning

Annons