Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett kraftigt underbetyg till riksdagens folkvalda

/
  • Stefan Löfven var allt för snabb med att utlysa nyval.

Annons

Lite förvånade måste Sundsvalls ledande socialdemokrater allt ha blivit när de fick höra av sin partiledare Stefan Löfven att de under den förra mandatperioden stod för Sverigedemokraternas politik (och vice versa). På sin presskonferens efter regeringens redan historiska budgetnederlag i onsdags sa nämligen statsminister Stefan Löfven (S) att: "Om man röstar för samma budget, så står man för samma politik."

Då gällde det den nationella politiken, men det går förstås lika bra att överföra det till det i Sundsvall lika historiska budgetnederlaget för den blågröna koalitionen förra mandatperioden. Då fällde en ohelig allians av socialdemokrater, vänsterpartister, sverigedemokrater och en miljöpartistisk vilde den styrande koalitionens budget till förmån för Socialdemokraternas oppositionsbudget.

Men lugn Peder Björk och andra bedrövade socialdemokrater, er partiordförande har fel. Ni stod inte för samma politik som Sverigedemokraterna då, lika lite som de fyra allianspartierna i riksdagen gör det i dag bara för att SD i riksdagen valde att lägga sina röster på oppositionens budgetförslag.

Det går att förstå att Stefan Löfven är bitter. Här har han tagit över ett parti i spillror; kämpat och slitit och får äntligen bilda regering, så kommer en opposition och sätter käppar i hjulen. Så var det banne mig aldrig för Persson, Palme eller Erlander. Knappt ens för Reinfeldt även om hans regering åkte på en och annan näsbränna i riksdagen under den förra mandatperioden.

Men som har konstaterats många gånger under de senaste veckorna: Det är regeringens ansvar att få sin politik genom riksdagen. Det har Löfven misslyckats med och då utlyste han nyval (eller extra val – ja, särskrivet – som det formellt sett heter).

Det är en exceptionell handling som Löfven var alldeles för snabb att ta till. Först borde han ha avgått och låtit talmannen sondera terrängen för en eventuell annan statsministerkandidat. Kanske hade det ändå blivit nyval till slut, men det måste vara det alternativ som kvarstår när alla andra har misslyckats. För vad de folkvalda i praktiken säger till väljarna är att de röstade på ett sätt som politikerna inte kan, vill eller tänker hantera. Valresultatet uttrycker folkviljan, den politiker som inte accepterar detta har kanske inget i politiken att göra. Det är regeringspartiernas ansvar att få sin politik genom riksdagen, men det är samtliga partiers ansvar att hantera det parlamentariska läget. Det har uppenbarligen brustit på båda håll här.

Med detta sagt så förtjänar förstås allianspartierna en skopa ovett. Att Moderaterna vill bevara status quo och inte bryta upp blockpolitiken går att förstå. Ett sammanhållet borgerligt block är i praktiken Moderaternas enda möjlighet att nå regeringsmakten. Men för de mittenorienterade partierna, Folkpartiet och Centerpartiet, är det märkligt att man lägger sådan prestige i alliansprojektet. Det viktiga för dessa partier borde vara det politiska innehållet – att Sverige utvecklas i en så liberal riktning som möjligt. Det gör man inte genom att vägra att förhandla med motparten.

Både S och allianspartierna har agerat mycket tveksamt sedan valet i september. S, och dess propagandablad i den forna A-pressen, försöker förtvivlat måla upp bilden av att Stefan Löfvens har lett en "samarbetsregering", tyvärr stämmer det rätt dåligt överens med verkligheten.

Visst började det bra, om syftet nu var att sträcka ut en hand mot mitten, när Löfven meddelade att Vänsterpartiet inte heller denna gång skulle släppas in på Rosenbad. Det var en viktig markering eftersom inget borgerligt parti lär sätta sig i förhandlingar med den yttersta vänstern. Men sedan gick det utför. "Samarbetsregeringen" började ändå göra upp med V i ett antal viktiga symbolfrågor som de rimligen måste ha förstått skulle uppröra allianspartierna; mest provocerande är nog att man genom sin uppgörelse med V frångår den överenskommelse som Friskolekommittén slutit över blockgränsen. Det hade annars varit en modell att bygga vidare på om regeringen nu verkligen eftersträvade samarbete.

Det finns fortfarande tid att komma överens, problemet är att det tycks saknas vilja. Och det är ett kraftigt underbetyg till de folkvalda i Sveriges riksdag.

Mer läsning

Annons