Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett steg tillbaka

Annons
I går firades som bekant morsdag med tårtor och söndagsmiddagar. Men i ett av EU:s moderländer, Frankrike, ömsom firades det, ömsom deppades det. I det ena lägret glädjetårar och i det andra tårar av besvikelse och uppgivenhet.
Fler fransmännen än brukligt gick igår till vallokalerna, och de flesta valde att säga nej enligt den officiella vallokalsundersökningen. Till vad de sade nej är ännu lite oklart, men nej sade de. Nej till president Jacques Chirac och premiärminister Jean-Pierre Raffarin? Nej till ett turkiskt EU-medlemskap? Nej till globalisering? Nej till tjänstedirektivet? En handfull kanske till och med sade nej till vad det egentligen handlade om, EU-konstitutionen. Men i mångt och mycket tycks valdebatten ha präglats av ett inrikespolitiskt perspektiv snarare än en bred diskussion om vilket Europa man vill ha.
Att detta är ett steg tillbaka för den europeiska integrationen råder det ingen tvekan om, men så har det alltid varit i EU:s historia. Man rusar framåt i full fart, dunkar huvudet i väggen och studsar tillbaka en bit. Man samlar kraft, omförhandlar, och rusar sedan framåt igen.
Det stora problemet den här gången är att det just är Frankrike som sätter käppar i hjulet. Frankrike som, tillsammans med Tyskland, brukar vara en av EU:s främsta tillskyndare har nu valt att säga nej. De har avslagit en konstitution som i väldigt många stycken är just en fransk produkt. I viss mån har Jacques Chirac sig själv att skylla. Han har otaliga gånger ägnat sig åt, vad den finske EU-kommissionären Olli Rehn i Ekots senaste lördagsintervju kallade, Brussels-bashing. Det vill säga skylla inrikespolitiska problem på EU. Och nu slog det tillbaka.
Det här ger säkert de nederländska författningsmotståndarna vatten på sin kran, även om holländarnas beslut nu blir tämligen ointressant. Fördraget kommer svårligen att kunna införas utan fransmännens deltagande, därför kommer det att omförhandlas. Frågan är bara vad det är som skall omförhandlas?
Den franska nej-rörelsen har ju varit en mosaik av olika politiska schatteringar. Socialisterna menar till skillnad från den svenska vänstern att EU inte blir tillräckligt överstatligt med konstitutionen. Att konstitutionen inte går tillräckligt långt inom de sociala områdena. Liberala kritiker menar å andra sidan att konstitutionen är för social; att den är för mycket stat och för lite marknad. Och den högerextreme Jean Marie Le Pens anhängare säger nej av nationalistiska skäl.
Så den övergripande frågan just nu är: vad vill egentligen Frankrike?

\"vad vill egentligen Frankrike?

Mer läsning

Annons