Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Familjeliv eller politik?

/
  • Lars Persson kan se fram emot att kunna tillbringa mer tid med familjen.


I förra veckan meddelade två tongivande kommunpolitiker i Norrland att de önskar kliva av. Det rör sig om Sundsvalls avgående kommunalråd Lars Persson (FP) och Tamara Spiric, hans vänsterpartistiska kollega i Umeå.

Annons

För både Persson och Spiric väntar nu mer tid med familjen. Persson går på föräldraledighet och hoppas därefter kunna skaffa sig ett vanligt jobb. Tamara Spiric, som fick sitt tredje barn i våras, förklarade under torsdagen att hennes familjesituation har varit huvudskälet till beslutet att inte ställa upp för en ny mandatperiod. "Jag vill inte jobba 60 timmar i veckan", deklarerade Spiric.

Det finns all anledning att sympatisera med politiker som prioriterar tid med familjen även när det innebär att vissa karriärvägar stängs. Men om småbarnsföräldrar inte längre vill göra de uppoffringar som kommunpolitik i ledande ställning kräver, borde den signalen tas på allvar.

Tung arbetsbörda, ständig tillgänglighet och begränsade möjligheter att välja familjen framför möteshandlingar må vara acceptabla villkor under en begränsad period i livet, men för de allra flesta torde en sådan tillvaro te sig föga lockande i längden.

Samtidigt är politikens tidsslukande tendens inte ett nytt fenomen. Den mångårige riksdagsmannen Nils Berndtson (VPK) verkade i en tid då partipolitiken i hög grad var en manlig domän. I sina memoarer reflekterade Berndtson över det faktum att han och så många andra politiker lät sig uppslukas så totalt av sitt engagemang.

Förutsättningen för detta var i hans fall att det fanns en fru till hands för barn och hem. Begreppet fotbollsfruar borde kompletteras med begreppet föreningslivsfruar, menade Berndtson.

Sedan Nils Berndtsons tid har mycket förändrats inom politiken, även om fördelningen av högre uppdrag på kommunnivå fortfarande lämnar mycket övrigt att önska ur jämställdhetssynpunkt. Partipolitik i förtroendeställning ställer nya, men inte lägre krav.

Kanske borde partierna hitta former för att bredda ledarskapet, så att även företrädarna i nämnderna är med och drar en större del av lasset, samtidigt som dessa personer blir kända för en bredare allmänhet. Kanske är andra lösningar att föredra, men att det måste bli mer attraktivt att vara politiker på lokal nivå är uppenbart.

Det är ett problem att partierna tappar medlemmar, och att de på många håll har svårt att locka folk både till listorna och till förtroendeuppdrag i kommuner och landsting. Om det inte blir fler personer som vill axla partipolitiska uppdrag, och vara med och utöva demokratin i praktiken, kan framtidsutsikterna bli dystra. För visst vill vi att det ska vara vanliga människor med vanliga liv, och inte världsfrånvända broilers, som företräder oss medborgare?

Mer läsning

Annons