Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För SSU mot tvångsvalfriheten

/
  • Gabriel Wikström – oprövad minister med ansvar för sjukvården.

Sverige har inte längre en socialminister. I stället har vi fått två ministrar, som en följd av den Löfvenska maktdelningsläran.

Annons

Åsa Regnér (S), som bland annat har varit politisk tjänsteman på hög nivå, kan titulera sig barn- äldre- och jämställdhetsminister. Och den tidigare SSU-ordföranden Gabriel Wikström (S) axlar rollen som folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister.

Den 29-årige Wikström är ett oprövat kort i sjukvårdspolitiken. Kanske är Wikström också den SSU-ordförande i modern tid som har satt minst avtryck, även om 90-dagarsgarantin brukar skrivas upp på hans konto.

Att någon är oprövad behöver inte innebära att personen i fråga ska ses som otillräknelig, men att Stefan Löfven väljer att plocka in en person med så svaga meriter rörande hälso- och sjukvårdsfrågor är likväl anmärkningsvärt.

Vad valet av Wikström kommer att betyda för politikens inriktning i ett längre perspektiv är för tidigt att sia om. Den vällovliga reformen om gratis receptbelagda läkemedel för barn kommer att bli Wikströms sak att baxa igenom, men äran för förslaget har Vänsterpartiet som bekant redan tagit åt sig.

Det nya statsrådet har slutit upp i Socialdemokraternas lagom oklara och lagom radikala kritik mot "vinstjakten i välfärden". Nu ska Lagen om valfrihetssystem (LOV) inte längre vara obligatorisk för landstingen inom primärvården. Tvångs-LOV, har Wikström och andra socialdemokrater kallat den delen av lagstiftningen. Detta trots att det som LOV garanterar är att valfrihet för patienterna ska kunna finnas.

S-styrda landsting har inte kunnat inskränka valfriheten ens om de har velat, eftersom etableringsrätten är fri. Däri har själva "tvånget" bestått. Den nya regeringen kunde alltså lika gärna ha talat om tvångsvalfrihet, men ett sådant nyspråk hade förmodligen varit alltför avslöjande.

Att vara statsråd med ansvar för sjukvårdsfrågorna kan vara en högst otacksam uppgift, för statens roll i sjukvårdens finansiering motsvarar inte på långa vägar folks förväntningar på vad staten ska kunna uträtta. Trots att landstingens eget skatteuttag är sjukvårdens främsta inkomstkälla är det lätt att rikta sitt missnöje mot staten.

Listan av socialdemokratiska landstingsråd som har skyllt egna problem på för låga statsbidrag kan göras lång, och även Gabriel Wikström kommer med all sannolikhet att få en släng av den sleven.

Med vårdköer som fortfarande är för långa, läkarbrist i glesbygden, brist på vårdplatser, och en befolkning som blir allt äldre saknas det inte utmaningar för Gabriel Wikström att ta tag i. Men det vore ett rent självbedrägeri att i ett sådant läge låtsas som om vinstfrågan vore den centrala nöten att knäcka i svensk sjukvårdspolitik. Gabriel Wikström kommer att erfara att verkligheten är betydligt mer komplicerad än vad SSU:s enkelspåriga kampanjer vill göra gällande.

Mer läsning

Annons