Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förakt för svaghet har präglat svensk narkotikapolitik

/
  • Sofia Mirjamsdotter har läst Magnus Lintons bok Knark. En svensk historia.

Att svensk narkotikapolitik är ett kopiöst misslyckande torde bevisas av det faktum att den narkotikarelaterade dödligheten är den näst högsta i Europa. Detta trots att det i närmare fyrtio år har drivits en nolltoleranslinje som i praktiken alla politiska partier varit överens om.

Annons

Så hur har det kunnat gå så snett?

I Knark. En svensk historia. (Bokförlaget Atlas 2015) beskriver Magnus Linton hur svenska myndigheter under många år jobbat medvetet och strategiskt för att stigmatisera droganvändarna. Målet har varit att skapa ett "vi" som inte knarkar, och så ett "de" som gör det. Dessa "de" utgör ett hot mot oss andra, mot hela vårt samhälle och inte minst vår kultur, och måste därför elimineras. Naturligtvis inte bokstavligen genom att skjuta dem, men genom att med alla medel krympa deras möjligheter att använda droger, och vi andra måste skyddas från den smitta dessa knarkare sprider.

Det är häpnadsväckande att denna syn på "knarkarna" lyckades få så stor spridning. Arkitekten bakom stigmatiseringen var en läkare vid namn Nils Bejerot som omtalas som den svenska narkotikapolitikens fader. Trots att han på senare år kritiserats hårt lever flera av hans idéer kvar i svensk offentlighet.

Under många år har vi i Sverige matats med propaganda syftande till att göra droger fullständigt tabubelagda, och dess användare till paria, till en sjukdomssvulst på samhället, oberörbara för den som vill delta i samhällsgemenskapen.

Denna syn på knarkare har kommit att påverka de insatser som genom åren gjorts för att komma till bukt med droganvändandet. Framför allt har man använt sig av straff. Detta trots att länder som i motsats till Sverige inte kriminaliserat eget bruk har lägre narkotikarelaterad dödlighet. Den som befattar sig med knark i Sverige bör helt enkelt förstå att hen inte längre har en plats bland oss andra, hen ska straffas ut, inte minst socialt. På grund av avhumaniseringen av dem som använt narkotika har de ofta blivit dubbelt bestraffade, och inte bara användaren själv utan i många fall också personens familj och anhöriga.

Alla argument för att även en narkotikaanvändare kan vara en fullvärdig människa som klarar av både arbete och relationer har slagits tillbaka. Alla försök att nyansera debatten och till exempel skilja mellan olika droger och deras högst varierade skadeverkningar har tystats och under lång tid fanns inte utrymme för en annan åsikt än att "allt knark är dåligt, på alla sätt, och måste utrotas".

Samtidigt som flera andra länders politik rörande narkotika gått mot en liberalisering, inte minst vad gäller cannabis, kom förra året Sveriges dåvarande justitieminister ut med sin okunskap då hon gick på en satirartikel om att 37 ungdomar skulle ha dött av cannabisöverdoser samma dag som drogen legaliserades i den amerikanska delstaten Colorado. Så onyanserat har det offentliga samtalet om knark varit, och det är inte för inte som just Sverige har det unika ordet "knark" som samlingsnamn för alla illegala droger oavsett deras effekt, styrka eller farlighet.

Sverige väntade länge med att ge medicinsk behandling av heroinister med ersättningspreparat som subutex eller metadon, trots att de fungerar bra för väldigt många och räddar liv. Men knark som knark, sånt gillar vi inte i Sverige. Därför har man hellre låtit missbrukare dö av överdoser, smutsiga sprutor eller självmord, än skrivit ut medicin som fungerar eller erbjudit rena kanyler.

I stället för att erbjuda skadelindring har man straffat, och fortsätter att straffa den som oavsett anledning brukar narkotika. Som tur är har synen på de lindrande åtgärderna sakta men säkert förändrats även i Sverige, och det finns i dag möjlighet att få preparat som metadon utskrivet. På flera platser i landet finns även sprutbytesprogram, något som naturligtvis borde vara tillgängligt för sprutnarkomaner oberoende av bostadsort.

Om man gör som man alltid har gjort blir det som det alltid har blivit. Sverige måste öka takten när det gäller att förändra synen på narkotika och dess användare, eftersom de metoder som hittills dominerat inte har fungerat. Framför allt är det ovärdigt att ha en statligt sanktionerad syn på en narkotikaanvändare som varande en mindre kapabel människa som måste straffas. Attityder och stigman tar tid att förändra, men till skillnad från knarket är det faktiskt möjligt att utrota den stigmatiserade synen på knarkaren, om vi bestämmer oss för att göra det. Vänsterpartiet vill avkriminalisera eget bruk. Det skulle vara ett viktigt steg mot en humanare syn på människan och bättre behandling för den som är fast i ett beroende.

Läs också:

Narkotikapolitik som kostar både mänskligt och ekonomiskt

Mer läsning

Annons