Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Föräldrar har en plikt att skydda sina barn

/
  • När skolan brister i sitt uppdrag är det föräldrars plikt att skydda sina barn från exempelvis mobbning.

Mycket tyder på att antalet elever som stannar hemma från skolan utan uppenbar giltig orsak, även kallade "hemmasittare", ökar.
Att det är problematiskt torde de flesta vara överens om. När det kommer till hur problemet ska lösas går åsikterna isär. Inte minst råder det stor oenighet om orsaken till att så många unga inte klarar av att gå till skolan.

Annons

Hanne Kjöller (DN 2/6-15) skriver att orsakerna är många, men också att det handlar om bristande föräldraskap, och att eleverna tillåts följa minsta motståndets lag.

Så är det kanske i några av fallen, men i de flesta fall handlar det knappast om lathet eller bristande föräldraskap. Tvärtom är vittnesmålen många från föräldrar som lägger enorm kraft på att försöka förmå sina barn att gå till skolan.

Det finns också föräldrar som faktiskt låter sina barn stanna hemma. Men inte heller det behöver handla om att vara lat eller inte orka utöva föräldraskap.

Vem vill skicka sitt barn till en skola där hen mobbas dagligen?

Vem vill skicka sitt barn till en skola där eleven mår så dåligt att man är allvarligt oroad över dess hälsa?

Vem vill skicka sitt barn till en skola som inte har förmåga att ge barnet den undervisning barnet har rätt till?

De allra flesta föräldrar älskar sina barn och vill dem det bästa. De allra flesta föräldrar förstår även vikten av att ha en grundläggande utbildning. Men det finns situationer när barnet far så pass illa att dess hälsa blir betydligt viktigare än att till varje pris uppfylla skolplikten. Som förälder har man en plikt att skydda sitt barn, även om det som i dessa fall är skolan man måste skydda det ifrån.

Detta är inte problem som uppstått plötsligt eller ur tomma intet. Frågan hur dessa barn ska hanteras har stötts och blötts så länge skolplikten har funnits. I och med den läroplan som kom 1969 slogs fast att alla barn skulle inkluderas och behandlas lika. Antalet OBS-klasser minskade. Tanken var god, men den drabbade alla de barn som av olika anledningar inte riktigt klarar av att gå i större klasser. Det finns fortfarande särskolor, men elevantalet i dessa har minskat stadigt de senaste tio åren samtidigt som antalet elever totalt ökat. Många skolor kräver i strid mot skollagen en diagnos för att barnet ska ges den särskilda undervisning som hen behöver.

Antalet barn med olika svårigheter har inte minskat. I takt med en samhällsutveckling där utrymmet för olikheter tycks krympa säger det sig självt att några hamnar i kläm. Att då föräldrar till dessa barn ser i första hand till sina barns hälsa och i andra hand ser till att de uppfyller skolplikten är knappast problemet.

Den psykiska ohälsan är utbredd bland våra barn och unga. En vuxen som är deprimerad, lider av ångestsyndrom eller är utbränd erbjuds ofta sjukskrivning, medan en 15-åring, nästan hur dåligt hen än mår, förväntas befinna sig i skolan. Möjligheterna att sjukskriva sig från skolan på grund av psykisk ohälsa och efteråt få hjälp att komma ikapp är i dag mycket små, varför dessa unga hamnar i en ond cirkel som ofta är svår att ta sig ur och kan komma att påverka hela deras framtid.

Detta är problemet. Låt oss börja där när vi söker efter lösningen.

Läs också:

Är det samhällets fel att diagnoserna ökar?

Mer läsning

Annons