Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förbered er på ett turbulent 2016

/
  • Miljöminister Åsa Romson (MP) och statsminister Stefan Löfven (S).

Alla koalitionsregeringar har från tid till annan inre slitningar, men sällan har väl en konflikt varit så uppenbar och så inför öppen ridå som i dag?

Annons

Vanligtvis så förs dessa strider bakom stängda dörrar och när regeringen väl har kommit överens så sluter samtliga parter upp bakom kompromissen utåt. Så är det inte nu.

Det är nästan svårt att se hur Stefan Löfvens regering, med statsråd från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, ska kunna överleva hela mandatperioden. Frågan är om den ens lever 2016 ut.

Det finns få politikområden där de två regeringspartierna i grunden står längre ifrån varandra än i migrationspolitiken. Miljöpartiet är ett parti som i princip vill ha en fri invandring. Socialdemokraterna står och har historiskt alltid stått för en begränsad och reglerad invandring.

Oturligt nog för regeringen är det just migrationsfrågan som har överskuggat allt annat ända sedan Stefan Löfven fick i uppdrag av talmannen att försöka bilda regering.

Det är också rätt uppenbart vilket av regeringspartiernas intressen som har fått stå tillbaka här.

Tillfälliga uppehållstillstånd till och med för ensamkommande barn och id-kontroller på resenärer på tåg och bussar från Danmark är förslag som de flesta miljöpartister skulle ha sagt var omöjliga för partiet att acceptera ända tills de helt plötsligt var regeringspolitik och försvarades av en tårögd Åsa Romson.

För Socialdemokraterna var det emellertid bara början, inte långt senare lanserades ett förslag om att kunna stänga Öresundsbron. Dessbättre sågades förslaget totalt av Lagrådet och när inget annat parti anslöt sig så lade regeringen ner planerna.

Miljöpartiets språkrör utbildningsminister Gustav Fridolin har sagt att delar av regeringens politik "inte går att försvara." Om han verkligen menar det han säger så finns egentligen inga alternativ till att avgå. Antingen personligen eller att Miljöpartiet lämnar regeringen, om Fridolins linje också är Miljöpartiets officiella hållning det vill säga.

För varje dag som går blir det allt svårare att förstå varför Miljöpartiet sitter kvar. En inte alltför vild gissning är att flyktingkrisen och migrationsfrågorna kommer att fortsätta att vara brännheta även nästa år, så konflikten lär inte bli mindre infekterad.

På senare tid har det också blivit allt mer tydligt att den tidigare så sammanhållna Alliansen inte heller är enig i migrationsfrågan. Främst är det Centerpartiet som skiljer ut sig då partiet fortsätter att stå upp för den politik som under åtta år var de borgerliga partiernas gemensamma i regeringsställning. Det gör att det på båda sidor blockgränsen kan bli svårt att bilda regering i händelse av en regeringskris.

Jag håller det inte alls för uteslutet att vi i ett sådant skede kan komma att få se en regering bestående av svensk politiks två huvudfiender de senaste decennierna: Socialdemokraterna och Moderaterna. Det kommer i så fall inte att bli någon vacker syn. Visst skulle en sådan storkoalition kunna bli kraftfull och få en hel del gjort. Det skulle därtill bli en regering med en tydlig majoritet och en signal utåt om stabilitet. Men till vilket pris för demokratin? Det är inte bra när en regering står utan ett tydligt alternativ som kan axla regeringsmakten.

Vad som än händer lär det bli en turbulent resa under 2016. Spänn fast säkerhetsbältena.

Mer läsning

Annons