Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fredrik Westerlund: "Flyktingkatastrofer är ofta ett fall av staters misslyckande"

/

Annons

I allt det outsägliga lidande som är den pågående flyktingkrisen är det i sanning en lycka att se så mycket så många gör för att hjälpa alla i nöd. De ger av sin tid och sina tillgångar för att i svett och i tårar sträcka ut en räddande hand till någon de inte känner. De är det goda samhället som står stadigt även när dess överbyggnad, staten, fallerar.

Varje människa är en potentiell hjälparbetare och många är dem som släppt allt de hade för händerna för att agera frivillig flyktingmottagare eller jourhavande sjuksköterska i fält. Från den stålblå nyliberalen som annars förlitar sig på att en osynlig hand ska hjälpa den som fallit att resa sig igen, via den betongröda sosse som egentligen tycker att det där med privat välgörenhet är något godtyckligt som underminerar välfärdsstaten, till den flammande ligisten som annars helst hade kastat sten på de föregående två. Alla samlas de och hjälps åt för att det är deras drift att göra det som är nyttigt och rätt.

Flyktingkatastrofer är ofta ett fall av staters misslyckande. Stater som koloniserar, stater som förtrycker sitt eget folk, stater som angriper andra stater, stater som inte förmår bygga demokrati och frihet, stater som inte mäktar med att försvara sina medborgare mot inre och yttre hot, stater vars karaktär närmast utgör en grogrund för våldsbejakande extremism. Och när katastrofen väl är ett pågående faktum är stater inte heller att lita på – de stänger gränser, deras internationella förbund står maktlösa, och det enda de verkar kunna enas om är att människor på flykt är en börda som andra borde bli bättre på att bära.

Människor, däremot, de är i regel dygdiga. De har känslor, empati och – med några enstaka undantag – förmår de att som individer förstå vilket helvete de är att fly från tyranner och förlora livskamrat och barn till Medelhavets nattsvarta mörker. Människor har moral och mellan dem binder den en väv som kan fånga även den som en stat har misslyckats med att skydda.

De hjälper varandra. Inte för att de måste, utan för att de vill. I kyrkor och i moskéer, på tågstationer och på campingplatser, överallt där det finns plats över eller det fortfarande går att skapa lite utrymme till. Med egna ägodelar och skänkta förnödenheter, som enskilda individer eller frivilligt förenade i hjälporganisationer, på vilket sätt är irrelevant så länge hjälpen når fram till den som behöver.

När stater faller samman eller sviker, när människor torteras, dödas eller flyr för livet, då är det i alla fall en tröst att samhällen ställer sig upp, och ställer upp, och gör sin plikt som moralens yttersta väktare. Civilsamhället är en stark resurs värd att uppskatta och vårda. När det behövs är det mycket värt att ha.

Mer läsning

Annons