Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hämnd eller rehabilitering

Annons
I dag är regeringen den enda instans som kan ge livstidsdömda fångar nåd och tidsbestämma deras straff. En utredning förslår nu att denna ordning skall ändras så att det istället blir upp till en domstol att hantera nådeansökningar. Lagrådet den myndighet som har till uppgift att granska så att nya lagar inte står i strid med våra grundlagar eller andra lagar som redan tagits i bruk har ställt sig bakom denna nyordning. Detta torde ur politisk synpunkt vara rätt okontroversiellt. Dessutom lär rättsäkerheten var betjänt av att opartiska och opolitiska jurister fäller avgörandet, jämfört med om politiker skall göra detsamma.
Det föreslås också att brottsoffer skall få delta benådningsprocessen, något som inte sker i dag. Motiveringen till detta är att målsäganden är en del i den process där det ursprungliga straffet fastställts, därför är det också rimligt att de deltar i benådningsprocessen. I Sverige har vi länge haft en rättstradition där brottsoffrens intressen långt ifrån alltid hamnat i fokus. Om benådningsproceduren innefattar ett förfarande där offren eller deras anhöriga kan vara med är det bara positivt.
Naturligtvis ligger det i sakens natur att målsäganden inte är de första som vill att gärningsmän som kränkt och skadat dem benådas. Därför är det inte en bra idé att ge de tidigare ett direkt inflytande över själva beslutet. Men att de får föra fram sina argument under hanteringen av ett fall är i högsta grad rimligt.
Blotta tanken på att ge brottsoffren ett stort inflytande i dylika rättsprocesser skulle medföra en förskjutning av synen på kriminalvården. I dag är syftet med en påföljd att straffet dels skall vara ett repressivt och verka avskräckande, dels rehabiliterande så att den dömde ges möjligheten att återanpassas till att bli en laglydig samhällsmedborgare. Om brottsoffren får för stort inflytande över situationen, skulle detta innebära att straffet, istället för att ha en rehabiliterande och avskräckande fokus, får vedergällning som sitt huvudsyfte. Den yttersta konsekvensen av ett sådant tänkande blir ofelbart att den som begår grova brott har förverkat sin rätt till nåd. Detta sätt att se på till exempel dödsstraffet är tack och lov sedan länge förpassat till historien i de flesta av västvärldens demokratiska länder men med bland annat USA som ett olyckligt avvikande exempel.

Mer läsning

Annons