Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Har Fridolin fixat skolan nu?

/
  • Gustav Fridolin skrävlade i opposition med att en ny regering skulle kunna rädda skolan på 100 dagar. Den tiden har nu gått.

Är den svenska skolan trögrörlig som en "Atlantångare" – en liknelse som den förre utbildningsministern Jan Björklund (FP) älskade att använda – eller går det att lägga om kursen i en handvändning?

Annons

I en ofta häcklad (se till exempel www.100dagar.se) debattartikel i Aftonbladet skrev skolminister Gustav Fridolin (MP) under rubriken "Så räddar vi skolan på de 100 första dagarna."

Hundra dagar lite drygt har nu gått sedan regeringen tillträdde och vi får väl anta att Fridolin har blivit lite mer ödmjuk när han insett frågans komplexitet. Eller menar han att den svenska skolan nu är räddad?

Givetvis bär Björklund och Alliansen ett ansvar för att den negativa utvecklingen i den svenska skolan inte bröts under deras tid vid makten, men trenden med försämrade kunskaper började långt innan Alliansen klev in på Rosenbad. Björklund var ansvarig för skolan i åtta år – 2006 till 2014 – först som skolminister och sedan som utbildningsminister. Det är klart att vi vid det här laget borde börja kunna skönja tecken på en ljusning, om än inte nödvändigtvis i Pisa-mätningar och dylikt, om allt som gjorts var rätt.

Bland de skolreformer som har genomförts finns både sådana som är bra och sådana som inte har gett önskad effekt. Till de senare hör att lägga en ökad administrativ börda på lärarna. Lärare ska ägna sig mer åt det de, förhoppningsvis, kan bäst – det vill säga att undervisa – och mindre tid åt att skriva utvärderingar och omdömen.

ST har tidigare argumenterat för att införa tidiga skriftliga omdömen, detta för att fånga upp de elever som halkar efter, men när en förändring inte får avsedd effekt måste man kunna backa och omvärdera. Problemet med att tidigt uppmärksamma elever som inte hänger med återstår dock att lösa. De flesta som lämnar nian utan fullständiga betyg har halkat efter tidigt och sedan inte förmått att ta igen detta. Det är tydligt att det behövs tidiga insatser och stöd för de elever som inte når kunskapsmålen.

Det är också viktigt att poängtera att skolan inte gynnas av ständigt nya reformer som införs och sedan rivs upp igen. Skolan, och lärarna, behöver få arbetsro för att ägna sig just åt att undervisa eleverna. Därför vore det önskvärt med en mer långsiktig skolpolitik som inte radikalt skiftar fokus bara för att nya ministrar ersätter de gamla.

Ironiskt nog är skillnaden mellan de politiska blocken mindre än på länge när det gäller skolan, ändå är tonläget och konfliktnivån hög. Socialdemokraterna har till stora delar accepterat de skolreformer som Alliansen genomförde, och som var ett brott med den tidigare S-politiken. Samtidigt blåser båda sidor gärna upp de skillnader – till exempel frågan om i vilken årskurs betyg ska börja ges – som finns för att få det att framstå som att det råder en stor oenighet om skolan.

Sakpolitiskt borde möjligheterna att kunna komma överens om en långsiktig utbildningspolitik över blockgränsen vara goda. Det är mer tveksamt om den politiska viljan finns.

Mer läsning

Annons