Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hitta balansen mellan integritet och övervakning

/
  • Inte en enda person har fällts för terrorbrott i Sverige sedan FRA-lagen infördes 1 januari 2009.

Annons

I tider när fasansfulla terrordåd och attentat fyller världens medier – mest omtalade på senare tid har den Islamiska statens härjningar i Syrien och Irak och Boko Harams brutala framfart i Nigeria och andra stater i västra Afrika varit – så ropas ofta på enkla lösningar. Polis och underrättelsetjänster vill ha större befogenheter att övervaka och kontrollera oss medborgare, allt för att försöka hitta den där nålen i höstacken. Och politiker av allehanda schatteringar går dem mer än gärna till mötes.

Nu senast efter terrordåden mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo så har Sveriges inrikesminister Anders Ygeman, tillsammans med några kolleger i EU, åter lyft frågan om att ett register för att kartlägga människors flygresor. Ett förslag som tidigare har röstats ner i Europaparlamentet för att det ansågs för integritetskränkande.

Innan vi ropar på ständigt ökade möjligheter för polisen och underrättelsetjänsten att övervaka, avlyssna, kartlägga och registrera så måste vi ställa oss frågan hur mycket som har blivit bättre av de befogenheter som redan har ställts till förfogande. Hur många personer har till exempel dömts för utförande eller planering av terrordåd i Sverige sedan den så kallade FRA-lagen infördes den 1 januari 2009?

Noll. Inte en enda person.

Det visar en utredning som riksdagsledamoten Mathias Sundin (FP) har låtit Riksdagens utredningstjänst genomföra.

Det ska tillstås att det ligger i sakens natur att dåd av den här typen som undanröjs på ett tidigt stadium ofta förblir obekanta för allmänheten. Det kan inte hållas för uteslutet att Säkerhetspolisen har lyckats avstyra planerade terrordåd mot Sverige – Säpo säger själva att två dåd har förhindrats – utan att det för den skull har resulterat i några fällande domar.

Ändå är det anmärkningsvärt att inte en enda person har ställts inför rätta och fällts för terrorbrott trots de omfattande möjligheter till övervakning som FRA-lagen och Datalagringsdirektivet (som i dess nuvarande utformning enligt EU-domstolen inte är giltigt för att det gör för stora intrång i privatlivet) ger.

De polisiära myndigheterna måste givetvis ha möjlighet att på ett rimligt sätt utföra sitt arbete. Det innebär att övervakning, telefonavlyssning och dylikt kan vara godtagbara metoder för att spana på och få fram bevis för att kunna lagföra misstänkta brottslingar. Problemet är när polisen och underrättelsetjänsten vill få ökade möjligheter att spana brett utan konkreta brottsmisstankar i syfte att förhoppningsvis hitta något suspekt i det enorma flöde av information som dagligen överförs i kablar eller via satelliter.

Övervakning och personlig integritet är två vågskålar som måste balanseras på ett rimligt sätt. Innan fler saker läggs i övervakningsvågskålen är det rimligt att det görs en utvärdering av hur effektiva de verktyg som polisen redan har verkligen är. Den personliga integriteten är alldeles för viktig för att offras allt för lättvindigt.

Mer läsning

Annons