Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hoppet står till enighet mellan fack och parti

/
  • Så här 22 år efter min första ledare kan jag konstatera att Göran Persson är den stora behållningen. Fast mästerförhandlaren Stefan Löfven har onekligen börjat bra.

Annons

Jag började skriva ledare i nådens år 1993. För exakt 22 år sen. Därav dagebs lite mer långsiktiga ansats på en ledarsida som normalt producerar dagsvers. På 22 år händer mycket. Också i politikens värld. I Sundsvall styrde sossarna – som vanligt. Mindre vanligt var att Sundsvall då var den största S-styrda staden i landet. Så illa hade det gått för arbetarrörelsen i valet 1991. Krisen märktes främst genom kraftigt ökad arbetslöshet, och alla lediga lägenheter.

Dagens statsminister, mästerförhandlaren Stefan Löfven, har onekligen börjat starkt. Decemberöverenskommelsen är visserligen märklig. Men den ger honom möjlighet att regera när nu de borgerliga vägrar utnyttja det inflytande valresultatet gav dem. Men Göran Persson är så här långt den stora behållningen under mina år som ledarskribent. Den som vill göra sig en egen bild av honom bör se Erik Fichtelius teveserie med honom. Den lär finnas kvar på SVT Play, och finns också i bokform. Persson är i verkliga livet precis som han där beskrivs. I varje fall är det så som jag på många S-redaktörsträffar fått uppeva honom.

Första gången jag upplevde hans taleskonst var på distriktskongressen i Tonhallen i Sundsvall 1993. Bara några veckor senare blev han utsedd till ekonomisk talesman för sossarna. Det var han som la fram det berömda valmanifestet i augusti 1994, som ställde sossarna som ohotad mittpunkt i svensk politik för i varje fall tolv år. Det var år då Persson först som finansminister och sen statsminister drev Sverige framåt mot stabil ekonomi och god reallöneutveckling. 90-talskrisen var den första på över ett halvsekel där utvecklingen i Sverige inte gick åt rätt håll. Sossarnas väljare var inte vana vid försämringar. I kombination med minskat klassröstande ställde det nya krav på arbetarrörelsens politiska gren. Strategiskt var det inte oväntat. Sossarna gav även arbetarbarnen utbildning. Inte alla av dessa kom sen ihåg vilka som gjort detta möjligt. Men tack vare den lyckosamma krisbekämpningen lyckades man ändå vinna tre val i rad. En gissningsvis unik prestation om vi ser framåt.

Inte för att allt blev rätt. Jag ångrar en del stöd till avregleringar som visat sig tvivelaktiga. Men jag är stolt över att aldrig ha instämt i stora borgerligt inspirerade misslyckanden som skolan och järnvägen.

Den stora negativa förändringen under dessa år, är nyfascistiska SD:s intåg i politiken. Jag lastar Moderaten Fredrik Reinfeldts åtta år långa vid makten för en del av SD:s framgångar. För när arbetsöshetsförsäkring och sjukförsäkring urholkas eller försvinner helt, så sprider sig osäkerheten. SD lever på rädsla.

Nu sitter sossarna åter vid makten men på ett smalare mandat. Risken är att väljarna på sikt har svårt att se vad som orsakar alla kompromisser. Men ingen demokratisk politiker kan bortse från valresultatet. Å andra sidan är banden mellan den fackliga och politiska delen av arbetarrörelsen starkare än på länge. Till detta samarbete står mitt hopp om framtiden. De fackliga organisationerna måste stärkas så att nyfascisterna förlorar det grepp man tagit på många arbetsplatser. Kampen går vidare.

Mer läsning

Annons