Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I glesbygden kan ingen höra dig skrika

/
  • Det är kanske inte fler poliser som behövs, men en annan fördelning av de resurser som finns.

Händelsen låter som om den skulle ha utspelat sig i filmen Jägarna, eller i valfri hopfantiserad deckare. Men det var alldeles på riktigt, det som hände en man i Härjedalen i höstas.

Annons

Den 25-årige mannen låg och sov när han plötsligt blev uppringd av polisen som bad honom bege sig till en sportstuga i närheten där ett knivdrama utspelades. Mannen tog ett bollträ med sig och gjorde som han blev tillsagd. På platsen lyckades han stänga in gärningsmannen, som då huggit en annan man med kniv upprepade gånger, i en bastu. Sedan kom polisen och tog över.

Som tur var gick det bra för 25-åringen, och den attackerade mannen klarade sig också trots flera knivhugg varav ett i mjälten. Men hur skulle polisen kunna veta detta när de bad 25-åringen ta sig dit mitt i natten? Hur kunde de veta att gärningsmannen självmant skulle ge upp? Hur kunde de veta att 25-åringen var kapabel att hantera situationen? Frågorna är många, svaren desto färre. Men ett svar är klart, och det är på frågan om varför inte polisen åkte till platsen själva. De var för långt borta.

Härjedalen är ett landskap och en kommun som till ytan är större än Skåne. I hela landskapet finns 11 poliser, som är stationerade i Funäsdalen och Sveg. Om något händer när den ena stationen är obemannad blir vägen lång för de poliser som är kvar om brottet sker i en annan del av landskapet. Om flera pågående brott behöver polisutryckning samtidigt blir ekvationen ibland omöjlig.

Antalet poliser i landet har ökat de senaste åren, också i Jämtlands län. Men tillskottet kommer städerna till del, medan antalet poliser i glesbygden krymper. I exempelvis Bräcke och Ragunda kommuner, på en yta nästan lika stor som hela Medelpad, finns tre poliser i tjänst. I Härjedalen fanns 2006 tretton poliser på tre orter, mot dagens elva fördelade på två orter.

ST har tidigare skrivit om civilsamhället och dess nödvändighet, inte minst i krissituationer. Men det finns en tydlig gräns för när myndigheterna måste fungera även utan medborgarnas insatser, och det är när det kommer till rättsstaten. Naturligtvis måste enskilda medborgare kunna ingripa vid pågående brott, om och när de anser detta möjligt och nödvändigt. Men om bristen på poliser är så stor i vissa delar av landet att de själva kontaktar medborgarna är steget inte långt till egna initiativ, som till exempel medborgargarden. Detta måste undvikas så länge inte apokalypsen varit här. Vi lever fortfarande i ett någorlunda civiliserat land, inte i teveserien Walking Dead, och då måste medborgarna kunna känna sig trygga i vetskapen att polisen kommer när man ringer 112.

En förhoppning är att införandet av den nya polismyndigheten och kommunpoliser till varje kommun ska förbättra situationen, men med kommuner som till ytan är större än många svenska landskap är risken stor att omgörningen ytterligare sätter landet i skuggan av städerna.

Att glesbygden delvis uppfattas som laglöst land, utan fortkörningskontroller eller patrullerande poliser må vara hänt. Men vid allvarliga brott som i det aktuella fallet mordförsök ska det inte vara upp till civilpersoner att ta lagen i sina händer. Då måste det finnas en polispatrull på rimligt avstånd, som snabbt kan vara på plats.

Mer läsning

Annons