Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Sverige har vi förväxlat gruppegoism med solidaritet

/
  • Socialdemokratin behöver en intern idédebatt, skriver Petter Bergner. På bilden: Partiledaren Stefan Löfven.

Begreppet solidaritet har alltid varit centralt för den svenska arbetarrörelsen. Både som en del av den egna självförståelsen och som ett tillhygge att använda mot Rörelsens politiska motståndare, de osolidariska.

Annons

Själva ordet har behållit en positiv klang, men vad innebär det egentligen att vara solidarisk i dagens politiska verklighet?

Den som vill handla solidariskt måste först och främst fråga sig vem man ska vara solidarisk med. Är det endast den egna gruppen – där man förenas av vissa gemensamma intressen – eller bör omtanken sträckas ut till fler människor än så, kanske rent av till alla individer? Och om den solidariska handlingen i någon mening är osjälvisk per definition, hur bör då den socialdemokratiska självkritiken formuleras?

Förmodligen måste den bli både hård och osentimental, för mycket som har utmålats som solidaritet har i själva verket handlat om att sluta sig samman i grupp för att främja det egna kollektivets intressen. En gruppegoism som har omfattat många, och som länge var ett rationellt sätt att under solidaritetens banér se om sitt eget hus.

Den socialdemokratiska solidariteten har varit intimt förknippad med välfärdsstaten och dess institutioner. Det har således rört sig om en solidaritet med andras pengar, en solidaritet som har varit lätt att ställa upp på för den som kunnat dra nytta av alla förmånerna, men som det också periodvis har varit svårt att föra en vettig debatt om.

Trots det skyhöga skattetrycket, den enorma offentliga sektorn och de omfattande bidragssystemen, har varje förslag till förändring av välfärdsstatens storlek och utformning stämplats som ren och skär nyliberalism. Så fort borgerliga partier har föreslagit eller genomfört reformer har domedagsdemagogerna trummat i gång den sedvanliga skräckpropagandan.

Ibland har denna buskisagitation säkert bottnat i okunskap, i så måtto att man helt enkelt inte har vetat vad man har pratat om och därför missat den avgrundsvida skillnaden mellan nyliberala systemskiftare och vanliga borgerliga systemförvaltare. Men eftersom många allmänbildade och intelligenta personer har bidragit till osakligheterna, ligger det närmare till hands att tro att man helt sonika har kampanjat mot bättre vetande.

Den intellektuella ohederligheten har möjligen – bara möjligen – gynnat S som parti, men den har också gjort det svårt att föra en konstruktiv debatt om avigsidorna av det svenska samhällsbygget. I den rådande situationen, när vi verkligen skulle behöva fråga oss hur stora statens åtaganden kan och bör vara, framstår denna blockering som djupt olycklig.

Socialdemokratin borde nu initiera en seriös idédebatt om hur den egna ideologin i dag ska uttolkas. I Sverige har vi länge varit alltför dåliga på att se skillnad på gruppegoism och solidaritet, och arbetarrörelsen har varit sämst i klassen.

Det är nu hög tid att reda ut begreppen. För om så inte sker riskerar vi att se en utveckling där arbetarrörelsen blir alltmer inskränkt, protektionistisk och ur takt med tiden.

Mer läsning

Annons