Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Isobel Hadley-Kamptz: Per Ahlmarks liberalism var min – och han hade aldrig förlåtit ett borgerligt äktenskap med SD

Annons
Isobel Hadley-Kamptz är ledarskribent (vik.) på oberoende liberala Dalarnas Tidningar.

Jag visste att han hade varit dålig länge, men när beskedet kom i förra veckan att Per Ahlmark gått bort kom det ändå som ett stråk av akut ledsenhet genom mig. Inte personligen kanske men politiskt, samhälleligt, mänskligt.

Jag lärde känna honom för mer än 20 år sedan, när jag var den sortens brådmoget vidöppna, knoppande intellektuell som inte sällan sitter vid äldre mäns fötter och lyssnar och tar in. Per var dock aldrig intresserad av fotsittare, han ville ha samtal. Så vi pratade i stället.

”Man kan dinera med de konservativa, men man diskuterar med liberaler”, sade han en gång på ett tjusigt kalas på Timbro, med fin mat och levande musik. Timbro innehöll på den tiden båda delarna, men det var väl pengarna och tjusigheten som i sammanhanget kunde definieras som konservativt dinerande.

Jag har på mitt sätt följt rådet och älskar livsstilsborgerligheten med sherryglas och vacker konst nästan lika mycket som jag politiskt aldrig lämnat den liberalism som Per slogs så hårt för, och faktiskt avskyddes så mycket för.

I dag är det svårt att minnas, när hoten så tydligt står från den högerradikala kanten, men Per Ahlmarks uppgörelser under 90-talet med de många svenska intellektuella som stött de kommunistiska diktaturerna mötte oerhört motstånd.

Han ansågs ogin och tvärstucken när han påpekade att så uppburna personer som Olof Palme, Anders Ehnmark, Jan Guillou, Birgitta Dahl, PO Enqvist eller Jan Myrdal faktiskt hyllat massmördare och massmördarregimer. ”Vänstern och Tyranniet”, den första av uppgörelseböckerna med det Ahlmark kallade det svenska galna kvartsseklet av blodbesudlat kommunismkramande långt in i socialdemokratin, kallades för ”hatbok”.

Och visst hatade han. Ahlmark hatade förtryck, ofrihet och diktatur och han hatade alla som gav dessa företeelser ens lillfingret. Det räckte med ett oförlupet ord i någon vänskapsskrift så var han där och förmedlade det osmickrande citatet! Med dagens politiska fokus på taktik och spel skulle folk kanske fråga sig vilka krafter detta hans öppna hat egentligen ”gynnade” men han skulle inte ens förstå frågan.

Han var helt ointresserad av spel. Det enda som var viktigt var vad som var rätt. Och han hade ju nästan alltid rätt.

Den enda av de där vänsterikonerna som fortfarande håller fast vid diktaturgullande är väl Myrdal, som numera också omhuldas av högerradikalerna. Avstånden är ibland korta utanför civilisationens gränser.

Ibland hamnade han snett, som med sitt entusiastiska stöd för George W Bush och det andra Irakkriget. Kanske var det hans totala oförmåga till taktik som gjorde att han inte såg konsekvenserna av det man för all del skulle kunna se som objektivt rätt, att få bort Saddam Hussein?

De senaste årens svenska politiska utveckling har han, primärt på grund av ålder och sjukdom, hållit sig borta från, med ett viktigt undantag. 2012 talade han, fysiskt då redan mycket bräcklig, på Folkpartiets kommunala riksmöte under rubriken ”Högern och tyranniet”. Han gick till storms mot fascismens nyvaknande i Europa, Fidesz i Ungern och den svenska borgerliga, särskilt moderata, undfallenheten.

Jag kan bara föreställa mig vad han hade sagt om en borgerlighet som överväger att förlita sig på före detta nazister för att kunna regera.

”Gör inga dumheter när jag är död”, hette Ahlmarks memoarer som kom ut 2011. Men av allt att döma är det exakt vad vi kommer att göra.

Du saknas oss redan, Per. Du kommer att saknas oss alldeles förfärligt. LÄS ÄVEN: Tidigare FP-ledaren, vice statsministern och författaren Per Ahlmark är död

Fler krönikor av Isobel Hadley-Kamptz

Mer läsning

Annons