Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är livrädd för att bli sjuk i Sundsvall

/

År efter år har vi fått rapporterna om överbeläggningar och sjuksköterskebrist på Sundsvalls sjukhus.
År efter år protesterar läkare och sjuksköterskor mot sina arbetsförhållanden, och personal säger upp sig i protest.

Annons

Ändå händer inget, och det är som om man ger upp. Slutar förvänta sig en förbättring. Nyhetsvärdet i situationen på sjukhuset krymper också i takt med att den aldrig blir bättre, endast sämre, och hur många artiklar kan man egentligen skriva med exakt samma innehåll? "Sjuksköterskor säger upp sig i protest". "Nytt rekord i överbeläggningar på sjukhuset". Efter ett tag blir läsaren blind för dylika rubriker, trots att det borde bli folkuppror.

Landstinget har sitt säte i Härnösand. Landstingsvalet brukar vara det minst engagerande, landstingspolitiken den som väljarna känner sig minst insatta i. Det kan bidra till att politikerna kan låta förfallet fortskrida, allt medan medborgarna vänjer sig.

Personligen har jag slutat kontakta vården om inte livsfara föreligger, eftersom det känns mer eller mindre meningslöst och jag vill ju inte heller belasta den redan nu ansträngda sjukvården med mina ovidkommande bekymmer. Det är knappast bra ur något perspektiv om fler tänker så.

Jag är fullkomligt livrädd för att bli allvarligt sjuk i Sundsvall.

Jag är rädd eftersom de berättelser man hör från sjukhuspersonalen inte inger någon som helst känsla av att man på sjukhuset befinner sig i trygga händer. Det handlar inte alls om de enskilda medarbetarna som sliter som slavar utan att ta rast, utan om att de inte har de förutsättningar som krävs för att göra ett bra jobb.

När nu 25 anestesisköterskor säger upp sig i protest mot för dåliga löner, som de säger är de lägsta i landet, lägre än lönerna på sjukhusen i Örnsköldsvik och Sollefteå, tar jag först emot nyheten med en axelryckning. Inte för att det inte egentligen är en skandal, utan för att jag börjar bli blasé. Jag har hört det förr.

När sjuksköterskorna inte får gehör för sina krav hamnar sjukhuset i en besvärlig sits. Och den sitsen är knappast ekonomiskt försvarbar. Att ge en generell lönehöjning åt alla anställda på sjukhuset skulle troligen kosta mindre än det kostar att nu ägna sig åt konstgjord andning för att få verksamheten att fungera någorlunda. Att ta in stafettpersonal, stänga avdelningar och minska antalet vårdplatser är några av de åtgärder som kan vara aktuella. Att befintlig personal tar ut övertid en annan.

Få saker tyder på att personalkostnaderna hålls nere genom att hålla sjuksköterskelönerna på en stadigt låg nivå.

Kompromisserna med patientsäkerheten är alldeles för många. Jag vill ha tillgång till ett sjukhus med erfaren personal som är väl insatta i rutinerna. Personal som trivs på sitt arbete och upplever det meningsfullt. Jag tror nämligen att de gör ett bättre arbete då.

Det finns också sådant som är svårt att räkna i pengar, och det är människoliv. Det är bara en tidsfråga, om det inte redan hänt, att situationen på sjukhuset snart börjar kosta i form av människoliv. Vem tar ansvaret för det?

Man kan fråga sig hur djupt det sjunkande skepp som är Sundsvalls sjukhus kan sjunka innan det händer något. Svaret tycks vara: hur djupt som helst.

Mer läsning

Annons