Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kampen för transpersoners rättigheter har bara börjat

/
  • Låt Pride bli en manifestation för rätten att vara den man är.

Det är glädjande att Pride växer i Sundsvall, och förhoppningsvis kommer Prideparaden som tågar på lördag att slå rekord i antal deltagare.

Annons

Mycket har hänt sedan Pride-rörelsen grundades. Den har fått stor spridning i världen, och visst har stora framsteg gjorts. Inte minst i Sverige har lagstiftningen på senare år uppdaterats i enlighet med tanken om alla människors lika värde, och homosexuella kan i dag både gifta sig och adoptera barn, saker som var blott hägringar för bara ett par decennier sedan. Det är lätt att tro att kampen för hbtq-personers rättigheter är mer eller mindre över, i Sverige.

Men det finns områden som fortfarande ligger långt efter, och denna dag vill jag påminna om att inte glömma bort bokstaven t i hbtq.

T står för trans. Transpersoner i Sverige hör fortfarande till en av de allra mest utsatta minoriteterna. De är i hög grad utsatta för hatbrott, diskriminering, och många transpersoner begår självmord.

En undersökning som Folkhälsomyndigheten gjorde i våras visar att fler än var tredje transperson har övervägt att ta sitt liv, bara det senaste året. Varannan har upplevt kränkande behandling de senaste tre månaderna, och lika många undviker vardagliga aktiviteter av rädsla för diskriminering och trakasserier.

Den här gruppen har också generellt lågt förtroende för olika myndigheter, så som sjukvården, polisen och socialtjänsten. Detta ofta baserat på egna dåliga erfarenheter av desamma.

Orsaken till att just transpersoner far så illa torde framför allt handla om okunskap hos omgivningen.

I det ideala samhället borde kön inte spela någon roll. I det ideala samhället skulle alla människor oavsett kön ges utrymme att vara sig själva, att vara hela människor utan att dömas utifrån vilket kön en uppfattas vara. Men vägen dit är lång.

Den vardagliga uppdelningen i kön slår hårt mot personer som inte identifierar sig som det kön hen tilldelats vid födseln, vare sig hen identifierar sig som man, kvinna, eller inget av de både enarådande alternativen. Det kan handla om allt från när en skolklass ska delas in i "killar och tjejer", till att besöka en offentlig toalett.

Att inte våga använda kollektivtrafik av rädsla för att utsättas för fniss, obehagliga kommentarer eller i värsta fall direkt våld säger en del om det kan vara att vara transperson i Sverige i dag.

Synen på transpersoner som tacksamma att driva med eller till och med håna späds på i populärkulturen där det exempelvis skrattas gott åt män som klär ut sig till kvinnor. Inte ens när en transperson tas på allvar i offentligheten, som när Caitlyn Jenner (tidigare Bruce Jenner) kom ut som kvinna, vet journalister och andra hur de ska hantera saken. Jag har vid ett flertal tillfällen sett och hört henne konsekvent omtalas som "han" trots att hela saken handlat om att hon identifierar sig just som hon.

Ordklyverier, kanske många tänker. Småsaker, tänker någon annan. Men det är blodigt allvar för dem som drabbas av detta. Tänk dig att inte få plats i vården när du är gravid för att du har fel juridiskt kön. Tänk dig att aldrig tas på allvar som den människa du är för att omgivningen hakar upp sig på ditt kön, vilket det än råkar vara. Tänk dig att aldrig kunna fylla i en blankett rätt för att du måste kryssa i ett kön, och ditt juridiska kön kanske är ett annat än det du identifierar sig som, eller också finns inte ens ditt pronomen som alternativ.

För många är dessa saker svåra att förstå. Men man behöver inte förstå! Det räcker gott att acceptera att alla inte är och fungerar som en själv, och försöka respektera dem därefter.

Pride handlar inte endast om att få älska den man vill. Det handlar minst lika mycket om att få vara den man är, eller den man vill vara.

Mer läsning

Annons